Herr talman! Jag är lantbrukare och riksdagsledamot och har en stor respekt och ödmjukhet inför människans samspel i och med naturen och med dess liv och resurser. Människan började en gång i tiden som samlare och jägare och blev sedan jordbrukare. Men innan dess var hon säkert fiskare.
Människor har i alla tider hämtat mat från de stora fiskbestånden i hav och sjöar. Att fiska är säkert ett slitsamt men härligt yrke - så tror jag att många i branschen upplever det - men inte alltid så lönsamt.
Fiskbestånden i världshaven och i våra europeiska kust- och innanhav kändes länge närmast oändliga. Men allt större fartyg och fiskeflottor och avancerade fångstredskap har gjort att fisken har börjat sina. Därför kännetecknas i dag EU:s och Sveriges fiskeripolitik av begränsningar, kvoteringar, minimimått och takfångster av alla tänkbara och otänkbara slag, allt i det goda och nödvändiga syftet att skydda bestånden och få de bestånd som är i farozonen att återhämta sig. Jag känner väl till regelsystemen inom jordbruket, men dessa förefaller nästan enkla i jämförelse med hur starkt, noga och ingående fisket regleras.
Vi behandlar i dag ett antal motionsyrkanden från i höstas om fiske och fiskepolitik. Innan jag kort kommenterar några av dessa motionsyrkanden vill jag lyfta fram fiskets verklighet som den ser ut i dag och som jag som ödmjuk ny fiskeripolitiker håller på att läsa in.
Regeringens mål är att yrkesfisket, beredningsindustrin och fritidsfisket ska producera fisk och fiskprodukter som efterfrågas av konsumenterna och som bidrar till att skapa arbete, välfärd och levande kust- och insjösamhällen. Förutsättningen för detta är att fisket bedrivs resurseffektivt och miljömässigt hållbart med effektiva fiskregler och selektiva fångstredskap.
Sverige under alliansregeringen tar en mycket aktiv del i utformandet av EU:s gemensamma fiskeripolitik, vilket är mycket bra.
Sverige har EU:s längsta sammanhållna kuststräcka och har i dag fiskemöjligheter på 42 olika bestånd som omfattas av regleringar inom den gemensamma fiskeripolitiken. Under till exempel 2009 svarade torsk, sill, skarpsill, havskräfta och räka för ungefär 85 procent av landningsvärdet för svenskt fiske.
EU:s fiskeflotta omfattar ca 75 000 fartyg och den svenska runt 1 400. Antalet fiskefartyg minskar stadigt eftersom kapaciteten är för stor i förhållande till fiskbestånden. I Sverige arbetar ca 4 000 personer som fiskare eller i fiskeindustrin och gör viktiga insatser under ofta besvärliga förhållanden och med många begränsningar och en ofta låg lönsamhet.
Centerpartiet arbetar för goda förutsättningar för fiskeribranschen i Sverige liksom för andra näringar. Den grundläggande principen är: bruka utan att förbruka. Det är regeringens portalparagraf för näringarna inom Landsbygdsdepartementets område.
Jag går därefter över till motionerna där mycket har sagts i tidigare replikskiften. Det är naturligt att oppositionen vill lite mer och på lite annat sätt än regeringen. Konstigt vore det väl annars, vilket Jan-Olof Larsson har uttryckt väl.
Men det är viktigt att understryka den samstämdhet om hur EU:s fiskeripolitik ska utformas som i grunden förenar oss i Sverige, nämligen att fisket ska bedrivas uthålligt och att Internationella Havsforskningsrådets rekommendationer ska väga mycket tungt.
Utskottet understryker i betänkandet att utkast av fisk är ett oacceptabelt resursslöseri som måste stoppas och betonar vikten av att selektiva fångstredskap används. Sverige ligger väl till vad gäller detta och är starkt drivande i EU:s arbete med att verka för skonsamma och selektiva fiskeredskap.
EU har fiskeavtal med olika länder, varav många utvecklingsländer, där EU betalar genom överenskommelser för att få tillgång till deras vatten. Sverige driver på för att dessa avtal ska förbättras och för att kostnaden för dessa avtal i framtiden bör ligga på de fiskande parterna. Sverige driver också att fisket ska bedrivas endast på ett visat överskott, att den vetenskapliga rådgivningen ska följas, att utvärderingar av avtalet ska ske och att dessa utvärderingar ska komma medlemsländerna till handa.
En stor del av EU-flottans fångster kommer från fiskevatten utanför EU, men huvuddelen här kommer från avtal med nordliga länder som Norge, Island och Färöarna.
EU:s fiskepartnerskapsavtal med tredjeland har stor ekonomisk betydelse både för avtalsländerna och för EU. Avtalen behöver förbättras, och det är bra att Sverige - som redovisas i betänkandet - är starkt pådrivande för detta.
När det gäller avtalet med Marocko har Sverige av folkrättsliga skäl röstat nej, vilket tidigare redovisats av utskottets alliansledamöter.
Med detta, herr talman, yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna.
I detta anförande instämde Johan Linander (C).