Fru talman! Att förebygga olyckor och allvarliga händelser är den mest effektiva, skonsamma och etiskt riktiga metoden för att förhindra katastrofer. Jag menar såväl den lilla katastrofen, som kanske drabbar en eller ett par människor, som stora katastrofer i form av skogsbränder och översvämningar där många människor, stora värden, ett rikt djurliv, biologisk mångfald eller kulturarv hotas.
I det betänkande som vi nu debatterar,
Krishantering och skydd mot olyckor
, betonar utskottet behovet och nödvändigheten av att var och en tar sitt ansvar, att både offentliga organ och myndigheter liksom fastighetsägare och markägare har en uttalad skyldighet att ta ansvar för att förebygga exempelvis skogsbränder, översvämningar och soteld. För att klara detta på det mest effektiva sättet krävs utbildning, kunskap, erfarenhet, övning och ett bra samarbete med det civila samhället. Minst lika viktigt är emellertid samordning, samverkan och gemensamma övningar mellan olika myndigheter. Det har nämligen visat sig att just kunskap och tidigt ingripande räddat många liv och hindrat katastrofer.
Möjligheten för sjukvårdshuvudmän och kommuner att själva organisera sin akutsjukvård och vilka delegeringar som ska ges till exempelvis ambulans och brandpersonal är ur mitt perspektiv - jag har under ett flertal år utbildat just denna personalgrupp - helt nödvändig och bör finnas kvar. Behovet av insatser från akutpersonalen ser annorlunda ut i exempelvis storstaden, där ambulansen når den skadade snabbt och man bara har några minuters väg till sjukhuset, jämfört med glesbygden, där det många gånger kan vara fem, tio eller tjugo mil för ambulansen till sjukhuset. Inom vissa områden är det nödvändigt att ambulans-, räddningstjänst- och taxipersonal får utbildning och redskap såsom syrgas och defibrillator för att kunna göra snabba insatser. Rör inte den lokale huvudmannens rätt och ansvar att själv avgöra hur akutsjukvården ska organiseras!
Fru talman! Skogsbrandsbevakning är en fråga som engagerar många av oss riksdagsledamöter, särskilt nu när Räddningsverket prioriterat om i sin verksamhet och inte längre utför den tjänsten. Jag delar utskottets ställningstagande att ansvaret för att förebygga bränder ska ligga på den enskilde och markägaren. För att klara detta är det helt avgörande att man har kunskap och en hög medvetenhet om vilka risker som finns och hur man ska förebygga bränder. Självklart ska även offentliga myndigheter och räddningstjänsten aktivt delta i detta arbete genom att exempelvis göra brandriskbedömningar och hålla en hög beredskap för att släcka eld.
Jag vill i detta sammanhang kommentera det utskottet skriver i betänkandet: "Enligt Statens räddningsverk är det svårt att göra en bedömning av effekterna av utebliven skogsbrandsbevakning eftersom det inte finns någon etablerad metod för att mäta eller värdera effekterna."
Det är helt nödvändigt att analysera och forska inom detta område så att det finns vetenskaplig kunskap om hur man på bästa sätt förebygger olika orsaker till tillbud med eld i utemiljö, såsom små och stora skogsbränder. Det kan vara nödvändigt att nya resurser skapas för att göra detta viktiga analys- och forskningsarbete. Men om detta får jag återkomma i ett annat sammanhang.
Fru talman! Stuprörstänkandet präglar Sveriges offentliga sektor och dess myndigheter! Det handlar om gemensamt planeringsarbete. Bristen på samordning av resurser, okunskap om vad den ena eller andra handen gör finns även inom våra departement och hos våra högsta beslutsfattare. Visserligen har myndigheter påtalat behovet av hängrännor, men mycket återstår att göra. Det finns ett behov av en mer genomgripande förändring av hur vi ska organisera Myndighets-Sverige. Vid katastrofer, oavsett vilken typ av katastrof det rör sig om, är samordning, samverkan och en tydlig lednings- och beslutsfunktion något helt nödvändigt. Inom detta område är det nödvändigt att göra rätt insatser och riktiga prioriteringar, att rätt beslut fattas snabbt för att begränsa skadorna på liv och egendom.
Jag var delaktig i den katastrofinsats som vi gjorde i Phuket i samband med tsunamin. Där kunde jag på nära håll se hur bristen på samordning gjorde att det tog ett dygn innan vi på plats samverkade och hjälptes åt med de resurser som vi hade. Varje specialist gör ett alldeles utmärkt arbete, men samordning gör att allt går snabbare och resurserna utnyttjas på det mest optimala sättet.
Föregående talare, Mats Berglind från Socialdemokraterna, redogjorde på ett riktigt och bra sätt för hur vi ser på hur det ska organiseras.
I reservation 1 skriver vi bland annat att det måste finnas en nationell samordning och att ansvaret måste läggas på en myndighet samt att ansvaret bör omfatta såväl nationella som internationella katastrofinsatser.
Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 1 i betänkandet
Krishantering och skydd mot olyckor
.