Herr talman! I dag handlar debatten om ett mycket angeläget ämne: diskriminering. För även om vi lever på 2010-talet diskrimineras människor fortfarande. Människor diskrimineras av olika anledningar, i olika delar av vardagen och i olika skeden i livet.
Det kan vi aldrig acceptera. Vi måste därför göra allt för att förhindra att det sker. Alla människors lika värde måste vara och förbli okränkbart.
Hur ska vi då kunna förhindra, försvåra och förbjuda diskriminering? Framför allt: Hur ska vi få verklig effekt av det vi gör? Det kan man fundera över. Vilka politiska medel och verktyg finns att använda?
Vi socialdemokrater välkomnade den samlade diskrimineringslagstiftningen, som började verka den 1 januari 2009. För redan år 2002 tillsatte den dåvarande socialdemokratiska regeringen en parlamentarisk utredning, vars uppdrag var att just ta fram en sammanhållen diskrimineringslagstiftning. Därför välkomnade vi lagstiftningen när den kom på plats, men vi betonade då, som nu, vikten av att lagstiftningen utvärderas och följs upp.
Vi är mycket angelägna om att få reda på om lagstiftningen har fått den avsedda effekten. Vi vill till exempel ha svar på dessa frågor: Når lagen alla diskrimineringsgrunder, och har sanktionerna i lagen haft effekt? Ser vi någon skillnad mot tidigare lagstiftningar?
Ett drygt år har gått sedan lagen trädde i kraft, men den borgerliga majoriteten i utskottet anser att det inte har gått tillräckligt lång tid för att man ska göra en utvärdering. Nåja, det är val den 19 september i år, så det kan få bli en fråga för en rödgrön regering att ta tag i.
Herr talman! Att aktivt motverka diskriminering ute på arbetsplatserna måste vara en angelägenhet för arbetsmarknadens parter på alla nivåer, inte minst på det lokala planet.
Om en utvärdering av effekterna av lagstiftningen inte är möjlig borde den borgerliga majoriteten åtminstone kunna försäkra sig om att arbetsmarknadens parter i tillräckligt stor utsträckning kan ta del av de medel som finns för information och utbildning.
God kunskap och insikt om hur, var och när diskriminering sker på arbetsplatser är en investering för framtiden och för en god och sund arbetsmiljö. Även att försäkra sig om att diskrimineringen motarbetas aktivt på plats, på jobbet eller i skolan, är viktigt.
Alla människor, kvinnor och män, ska ha lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter. Vi socialdemokrater vill minska klyftorna mellan människor. Vi inte bara pratar om det, utan vi tar fasta på det. Vi tror att politik och politiska beslut har betydelse. Därför arbetar vi hårt för ett Sverige som hålls ihop och inte som i dag klyvs itu.
Herr talman! Då kommer vi till nästa viktiga fråga i betänkandet, att det år 2010 finns löneskillnader mellan män och kvinnor i ett av världens mest jämställda länder, allas vårt Sverige. Det finns skillnader som inte kan förklaras av till exempel arbetstid, ålder eller utbildning. Jag pratar om skillnader som tydligt visar på en diskriminering av kvinnors arbete.
Vad kan då göras? Det brukar heta: Ingen aning utan spaning. Det är väl så man kortfattat och lite förenklat kan beskriva en lönekartläggning. Det handlar om att arbetsgivarna spanar efter osakliga löneskillnader mellan sina anställda på grund av kön. Det är för att de ska ha en aning om att de i praktisk handling behöver göra något åt den löneskillnad som kartläggningen visat på.
Men nu har den borgerliga regeringen och den borgerliga majoriteten i utskottet bestämt sig för att det är ett onödigt jobb för arbetsgivarna att genomföra en kartläggning varje år. Det är bestämt att det får gå tre år mellan kartläggningarna. Som sagt var: Ingen aning utan spaning.
Det verkar inte bekymra den borgerliga majoriteten eller de borgerliga jämställdhetsförespråkarna det minsta att det får gå tre år mellan lönekartläggningarna. Tre år är en rätt lång tid, och mycket hinner hända. Oskäliga skillnader kan smyga sig in och gro fast om man inte är vaksam.
Herr talman! När det handlar om jobbet med jämställdhet och jämställda löner kan jag konstatera att som grädde på moset har de borgerliga partierna slopat upprättandet av jämställdhetsplaner och handlingsplaner för jämställda löner på mindre arbetsplatser. Den borgerliga majoriteten anser att det är helt onödigt på arbetsplatser med färre än 25 anställda.
Anledningen till detta är att det anses vara krångligt och onödigt för arbetsgivarna, trots att det finns mycket som tyder på att det är just på de små arbetsplatserna som jobben kommer att finnas och även finns i dag. Det innebär att 20-25 procent av arbetstagarna inte omfattas av ett systematiskt och strategiskt jämställdhetsarbete, om nu inte deras arbetsgivare själva anser att det är nödvändigt med en jämställdhetsplan.
I början av mitt anförande frågade jag vad det finns för politiska medel och verktyg att använda när det gäller diskriminering. De verktyg som en kartläggning och en plan är behövs i arbetet mot oskäliga och ojämställda löner på mindre arbetsplatser.
Därför är vi i den rödgröna oppositionen överens om att alla arbetsgivare måste genomföra lönekartläggning årligen. Vi tror inte att det är något universalmedel, men det är åtminstone ett sätt att spana för att ana och därmed kunna ställa krav på att det görs något åt skillnader så att de jämnas ut.
Vi vill att planer för jämställda löner och jämställdhetsplaner ska upprättas varje år på arbetsplatser med tio eller fler arbetstagare. Vi vill ha en återgång till de tidigare krav som fanns i den dåvarande jämställdhetslagstiftningen som den borgerliga regeringen luckrade upp.
Med det sagt, herr talman, yrkar jag bifall till vår gemensamma rödgröna reservation nr 3 under punkt 2. Men vi står naturligtvis bakom den andra reservationen också.
(Applåder)