Fru talman! Man brukar säga att ett samhälle inte är starkare än det sätt det tar hand om sina svagaste på. Alla barn befinner sig i en utsatt situation, då de är helt beroende av sina vårdnadshavare.
I de flesta fall vill en förälder sitt barns bästa. Men tyvärr inte alltid, och då måste samhället rycka in. Lyssnar man på debatten vi har haft i dag råder det inte heller någon tvekan om hur viktig vi tycker att frågan är. Barn ska inte få råka illa ut; barn ska kunna ha en trygg uppväxt.
Att det finns enighet om detta har varit tydligt under den tid som lagförslaget har tagits fram, vilket är viktigt. Det har funnits en fin och öppen dialog och ministrar som har lyssnat och försökt förstå och förbättra. Man har lyssnat på anhöriga, på civilsamhället och på andra politiker.
Därför kan vi i dag alla ställa oss bakom förslagen som ligger på bordet. Men jag hör också att de flesta av oss är överens om att det finns mycket mer att göra för att försäkra oss om att inga barn ska skadas av sina föräldrar. Vi är inte klara.
Jag vill därför bara understryka att det är tydligt att arbetet måste fortsätta. Åtgärder behöver sättas in snabbare när barn drabbas. Barn ska kunna bli lyssnade till, de ska kunna bli förstådda och de ska kunna känna sig trygga. De som medverkar till att avgöra barns livssituationer behöver bättre grundförutsättningar för att kunna förstå och göra rätt.
Det finns mycket mer vi behöver göra för att skydda barn från våld och kränkningar. Det känns väldigt fint att veta att det är så många som står här i dag som kommer att dra detta arbete vidare. Jag ser fram emot att fortsätta arbetet framåt.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 27 november.)