Herr talman! Jag tackar statsrådet för svaret på
frågan. Det är djupt beklagligt att frågan om friköp
av historiska arrenden fortsätter att dras i
längbänk, en långbänk där man med bred marginal
överträffar den tidigare borgerliga regeringen
Fälldins insatser på området.
Riksdagen har klart och entydigt beställt en lag från
regeringen, med innebörden att arrendatorer av
s.k. historiska arrenden skall kunna friköpa den
egendom de i praktiken förfogat över i
generationer. Det skedde för fyra och ett halvt år
sedan. En arrendekommitté har också enhälligt
redovisat ett förslag till friköpslag. Förslaget ligger
på statsrådet Lauréns skrivbord sedan oktober
1991. Regeringen har alltså haft två och ett halvt år
på sig att verkställa riksdagens tidigare fattade
beslut -- om den politiska viljan hade funnits. Men
finns denna politiska vilja? Där måste man
naturligtvis hysa mycket allvarliga tvivel.
Samtidigt som regeringen fortsätter att förhala
frågan kräver Lantbrukarnas riksförbund och
Sveriges jordägareförbund, båda mäktiga
företrädare för landets markägare, att regeringen
skall riva upp riksdagsbeslutet om friköpslag.
Stora och penningstarka intresseorganisationer --
särintressen som regeringen brukar kalla sådana --
förmenar en liten grupp arrendatorer, som
generationer levt i rättsosäkerhet, rätten att få
friköpa sina gårdar. På vilken sida står regeringen?
Har inte statsrådet förståelse för den oro och
besvikelse som finns hos berörda arrendatorer?
Först har regeringen sagt att frågan skall läggas
fram för riksdagen i mitten av våren. Det sade
statsrådet Laurén när jag frågade förra gången i
januari. Nu står det i svaret att siktet är inställt på
att en proposition skall läggas fram så att frågan kan
behandlas av höstriksdagen. Vad är det nu som
gäller, fru statsråd? Är det vårriksdagen som
tidigare sagts eller höstriksdagen?