Herr talman! Jag vill rikta uppmärksamheten mot en av de motioner som behandlas i justitieutskottets betänkande nr 10 om polisfrågor, och det är motion nr 221 om skärpning av ordningslagen.
Jag är, liksom Krister Hammarbergh, glad över justitieutskottets beslut om detta, trots att jag har fått avslag. Jag har nämligen fått en välvillig behandling såtillvida att jag har fått ett instämmande från utskottet i det jag anför.
Vad handlar då motionen om? Jo, den handlar om formerna för vår rätt att demonstrera i det här landet.
Sverige är en rättsstat, och yttrandefriheten och rätten att demonstrera är grundlagsfästa; de är en grundbult i demokratin. Det är någonting vi ska vi vara stolta över och värna om. Låt mig slå fast det från början. Vi har också gemensamma regler för hur demonstrationer och liknande möten ska gå till.
Tyvärr finns det grupper och organisationer, ofta med ett politiskt budskap, som gång efter annan väljer att ställa sig vid sidan av detta regelsystem. Man tar lagen i egna händer, vilket naturligtvis är oacceptabelt.
Varje år runt om i landet hålls marscher och genomförs demonstrationer för vilka arrangörerna medvetet underlåter att söka demonstrationstillstånd. Som svar på frågan varför man inte gör det och faktiskt medvetet begår ett lagbrott anges flera orsaker.
Bland annat vill man inte att motståndargrupperingar ska få vetskap om planerna i förväg. Det är en form av överraskningstaktik med andra ord. Genom att inte söka tillstånd riskerar man heller inte att få avslag. Dessutom anger man faktiskt att man gör samhället en tjänst genom att inte söka tillstånd. I och med att man inte underrättar polisväsendet om sin aktion behöver samhället inte heller ställa upp med en polisstyrka, och på så sätt sparar man pengar åt staten. Det är en något krystad och konstlad förklaring. Det kan vi nog alla vara överens om.
Alla ska ha rätt att demonstrera, och bedömer polisen att det föreligger risk för skada på människor och egendom ska detta också få kosta pengar.
Herr talman! Det har under lång tid genomförts en rad provokativa demonstrationer av olika typer av marginaliserade grupperingar, bland annat i Östergötland och i mitt hemlän Blekinge, bland annat av Nationalsocialistisk front.
Vid i stort sett varje tillfälle anmäls de otillåtna demonstrationerna till polisen. Ärendena går vidare till myndigheter och åklagare. Men tyvärr saknar dessa i många fall en ingående kunskap om hur de här grupperingarna är organiserade och hur de styrs. Brotten rubriceras i regel som förseelse mot ordningslagen, och straffen blir ringa, såsom böter. Brotten behandlas också separat, vid varje tillfälle. Saknar den bötfällde dessutom medel för att betala sina böter faller ju hela saken platt till marken.
Låt mig än en gång slå fast att jag inte på något sätt är ute efter att inskränka några som helst möjligheter för människor att med eller utan tillstånd gå ut på gatorna och demonstrera. Till exempel ska barn och föräldrar och personal som är missnöjda med en skolnedläggning eller sjuksköterskor som är missnöjda med avtalet i en löneförhandling fortsatt ha den oinskränkta rätten att säga sin mening på gator och torg. Men när underlåtenheten att söka demonstrationstillstånd sätts i system måste vi från samhället markera att detta inte är okej.
Det är en svår balansgång - det är jag fullt medveten om. Men man skulle kunna tänka sig följande scenario:
Söker du inte demonstrationstillstånd för din
planerade
aktion första gången blir det böter. Söker du inte demonstationstillstånd för din
planerade
aktion andra gången blir det morr och böter igen. Tredje gången är det fängelsestraff.
Lagutrymmet finns faktiskt redan i dag, men tillämpningen haltar. Det är precis just det som jag vill lyfta fram i min motion.
Vi måste visa att lagen gäller för alla. För att vinna legitimitet och respekt torde väl alla seriösa organisationer och politiska grupperingar, om de så befinner sig till höger eller till vänster på den politiska skalan, vara intresserade av att följa lagen.
Justitieutskottet har i sitt betänkande hänvisat till den tillsatta Straffnivåutredningen, som bland annat har till uppgift att se över straffmätningen vid allvarliga våldsbrott, flerfaldig brottslighet och återfall i brott. I de kontakter jag har haft med utredaren ställer han sig dock något tveksam till att den problematik som jag vill lyfta fram ingår i hans uppdrag. Här finns lite olika vinklingar.
Men hur som helst är frågan lyft och belyst. Det är en fråga som berör oss alla. Den sträcker sig över politiska block och bottnar inte i olika syn på samhället eller i olika teoretiska modeller. Den bottnar faktiskt i respekten för varandra. Låt oss arbeta vidare med den frågan just efter den principen!
Jag vill än en gång tacka justitieutskottet för att man instämmer i min slutsats.
(Applåder)