Fru talman! Jag vill först yrka bifall till utskottets förslag och avslag på reservationerna.
Omställningen går snabbt nu. För några veckor sedan stod vi här och pratade om elmarknadsfrågor, och då talade vi mycket om vindkraften. Nu tänkte jag inledningsvis fokusera på solen.
75 procent av all installerad solenergi i världen har installerats bara de senaste fem åren. De senaste tio åren har priset alltså fallit med 90 procent. Detta är en exponentiell och helt spektakulär utveckling. Jag tycker att det blir extra intressant när man ställer sig frågan: Vad var det som satte igång detta? Det började faktiskt med en grön lokalpolitiker i Tyskland, fru talman. Han insåg en viktig sak, och det var att solen är en fantastisk energikälla men att det var en ny teknik som behövde mogna. Han insåg att han helt enkelt fick starta ett system för att garantera priser på solenergi för dem som bodde i hans kommun. Detta uppmärksammades av de nationella politikerna i Tyskland i början av 2000-talet. De märkte att det fungerade och skalade upp det på nationell nivå. Detta var startpunkten för den otroliga utveckling som vi har sett vad gäller solenergin.
Detta visar att satsningar leder till teknikutveckling och att teknikutveckling leder till att priset faller. Detta har nu lett till att sol på många håll och på många marknader är billigare än både fossilt och kärnkraft. Sol konkurrerar alltså ut annan kraftproduktion. Detta innebär att man på många håll nu kan börja ta bort de subventioner som den nya tekniken haft.
Alla prognoser är överträffade. Solen har gått mycket bättre än vad man hade kunnat tänka sig. Samma sak gäller vind, som jag talade om tidigare. Ta bara teknikutvecklingen! De turbiner som nu byggs är mycket mer effektiva än dem som byggdes för bara några år sedan. Det som är spännande med detta är att när ny teknik drivs fram för att producera energi skapar det synergieffekter på den övriga marknaden vad gäller till exempel sådant som lagring, där vi ser att teknikutvecklingen börjar komma igång nu på samma sätt som solteknikutvecklingen kom igång för tio år sedan.
Allt detta är toppen på alla möjliga sätt, men lika snabbt som det har gått för solen, eller faktiskt betydligt snabbare, svänger det i den politiska högern, framför allt i ytterhögern - tre partier. För några veckor sedan debatterade vi elmarknadsfrågor, och då benämnde jag dem som kraftsocialister, för det är faktiskt vad vi har att göra med här. Via politiskt eller ideologiskt motiverade åtgärder ska produktionen i Sverige styras.
Man har nu koncentrerat sin energipolitik i två huvudspår eller huvudpunkter. Det ena är att man är ganska mycket emot förnybar energi. Det låtsas man inte riktigt om, men åtminstone vissa partier motarbetar att havsvinden ska få det stöd den förtjänar för att den har en dyrare anslutningskostnad. Detta är bara ett exempel. Sedan är man generellt emot de subventioner som vi har haft tidigare. Det var det första spåret.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Energipolitik
Det andra spåret är att man i stället med näbbar och klor nu kämpar för att på olika sätt gynna fossil energi och kärnkraft. Det första exemplet är uppenbarligen Ringhals, där man på närmast sovjetiskt manér vill tvinga ett företag att driva produktion av något som inte är lönsamt på något sätt och som företaget aktivt, gång efter gång, har sagt att det inte vill driva vidare.
Sedan vill man nu på olika sätt hitta subventioner av kärnkraft i övrigt, och här är man svaret skyldig om hur detta ska göras. Detta har vi andra fortfarande inte förstått. Antingen kan staten lägga tiotals miljarder kronor i statskassan för att direkt subventionera kraftbolagen, eller också kan en väldigt hög kostnad tas ut av elkonsumenterna. Jag har inte förstått hur, men att man vill subventionera kärnkraft är uppenbart.
Det tredje exemplet, som jag tycker är nästan surrealistiskt, är att man nu kämpar för att behålla subventioner till att elda kol i Sverige. Att nu, 2019, i en situation när vi vet vad klimatkrisen innebär, när det brinner längs knuten på många håll i världen och när Moçambique har utsatts för den värsta stormen någonsin på det södra halvklotet, kämpa för att fortsätta att subventionera eldning med kol i Sverige är surrealistiskt.
I sin jakt på billiga politiska poänger och i sin iver att gå vännerna i industrin till mötes är M och KD, framför allt, villiga att riva upp energiöverenskommelsen. Man sitter och skrattar nu, men det är egentligen väldigt allvarligt, framför allt det här med kolet. Man är alltså villig att riva upp överenskommelsen, som man röstade igenom för bara ett år sedan, trots att man säger att man står bakom långsiktiga styrmedel för industrin och näringslivet.
Fru talman! Det går inte att säga att den omställning som sker nu inte kommer med utmaningar, för det gör den naturligtvis. Alla omställningar och förändringar innebär utmaningar. Framför allt handlar det kanske om hur systemet ska funka framöver, och jag vill nämna tre områden där det är uppenbart att åtgärder behövs.
Det första är allt som rör nät. Det handlar om hur vi ska koppla ihop oss bättre med andra länder, om överföringskapaciteten i nord-sydlig riktning och om nätkapaciteten i städer. Detta har vi debatterat.
Det andra området är lagringens roll eller hur vi ska bära energin på olika sätt. Det handlar om vätgas, om batteridrift och, inte minst, om hur elektrifieringen av transporter ska gå så smidigt som möjligt.
Det sista, som egentligen borde komma först av allt, är energieffektivisering. Här finns en otrolig potential att göra stora saker, inte minst inom industrin men också vad gäller flexibilitet hos hushållen och den automatisering som nu sker på bred front.
Jag ska sammanfatta. Det finns väldigt mycket att göra. Men man ska inte tro att det går att stoppa denna omställning. Den är teknikmässigt och värderingsmässigt i tiden och kommer att ske. Frågan är om man förgäves ska motarbeta den, som många på högerkanten har valt att göra, eller om man ska bejaka den och välkomna den, vilket är det val som jag har gjort.