Fru talman! Camilla Brodin pratade om ett leveranssäkerhetsmål, men ett sådant mål är en chimär. Det är ett sätt för befintlig industri att i förlängningen få betalt för sin blotta existens. Leveranssäkerhet är nämligen beroende av vem slutkonsumenten är. En industri med tunga processer och som har problem med avbrott vill antagligen ha minst 99,99 procents leveranssäkerhet. Men en privatkund med ett batterilager i källaren nöjer sig antagligen med 95 procent.
Ett sådant mål är helt enkelt ogörligt att sätta. Betalningen för det målet kommer också att vara orättvis. Det kommer att missgynna dem som är flexibla och som också är en del av lösningen på de problem vi har.
Det finns ganska få svar i KD:s motion på vad KD menar med detta leveranssäkerhetsmål. Jag tänker ställa några frågor för att få veta mer: Vad är egentligen syftet med det här målet? Vad är ett rimligt mål, tycker KD? Har man en uppfattning om vad man skulle kunna tänka sig, även om det ska utredas? Hur ska man uppnå ett sådant mål? Vilka styrmedel talar man i så fall om? Och framför allt: Vem ska betala för detta?