Fru talman! Ledamoten Thorell har nu upprepat detta om vikten av enprocentsmålet. Jag har inte suttit i riksdagen i närheten så länge som ledamoten har gjort, men jag har lyssnat på och följt svensk politik under många år och varit aktiv på olika nivåer. Eftersom ledamoten trycker så mycket på vikten av att göra konsekvensanalyser, mäta och utvärdera skulle jag vilja få detta preciserat.
På vilket sätt blir biståndet effektivare för att man håller fast vid och stirrar sig blind på ett enprocentsmål? Vad kom ni fram till i era utvärderingar och analyser under den socialdemokratiska regeringens åtta år? Vad är det som gör att ni inte kan tänka er att ompröva detta? När världen förändras och det ekonomiska läget ser ut som det gör både i Sverige och på många andra håll vore det kanske ändå klokt att vara öppen för att se över hur biståndet ska hanteras. Inom alla andra politikområden har man en budgetram, och det borde faktiskt fungera även på biståndsområdet. Det finns stor potential till förbättring. Men återigen: Vad har den tidigare regeringens utvärderingar visat som gjort att enprocentsmålet är allenarådande i er politik?