Fru talman! Civilsamhället har en helt central funktion i Sverige när det gäller att fostra oss till aktiva och demokratiska medborgare.
En viktig demokratisk yttring ägde, som Jakob Olofsgård så förtjänstfullt påpekade, rum den 21 september 1848. Detta lyftes också fram som den svenska demokratins grund när SVT i fjol gjorde sin serie Historien om Sverige . Denna dag bröts det totala monopol på religionstolkning som staten haft sedan Gustav Vasa införde reformationen i Sverige på 1500-talet.
Staten slog hårt ned på frikyrkan, men fröet med fritt tänkande och en demokratisk struktur hade fötts. Därför kunde det inte stoppas när den demokratiska frikyrkan - med principen en medlem, en röst - följdes av nykterhetsrörelsen, fackföreningar, folkhögskolor och bildningsförbund. Tidigt förstod också rösträttsrörelsen att kravet på fri och lika rösträtt krävde medborgare som var läs- och skrivkunniga och aktivt tog del i skapandet av ett demokratiskt samhälle.
Än i dag är en del av de religiösa samfunden viktiga bärare av folkbildningen och det demokratiska samhället. Än i dag gäller att varje medlem har en röst på de regelbundna medlemsmöten som utgör stommen i en frikyrkoförsamling, och än i dag finansieras alla kostnader i en frikyrka genom de medel som samlas in från medlemmarna.
Dock är det så att staten finansierar en stor del av den nationella, övergripande samfundsledningen. Hittills har de pengarna delats ut relativt kravlöst, men nu i vår har regeringen sammanställt vilka demokratiska kriterier som ska uppfyllas för att ett samfund ska kunna få statsbidrag. Detta gör oss säkrare på att skattebetalarnas pengar används för att stödja det demokratiska arbetet. Det bör göra det lättare för Myndigheten för stöd till trossamfund att avgöra vem som ska få stöd och vem som inte ska få det - allt för att främja och förstärka en demokratisk utveckling i Sverige.