Herr talman! Politik handlar inte sällan om att balansera viktiga värden mot varandra - att väga ett viktigt samhällsintresse mot ett annat. Ibland handlar det om att välja mellan något som ger effekt på kort sikt och något som ger varaktig och långsiktig effekt.
För politiken är utmaningen ibland att visa så pass stort ledarskap att vi kan välja en långsiktigt klok lösning trots att vi kanske inte får utdelning för det i opinionen under innevarande mandatperiod. Vid andra tillfällen står möjligheten att lösa ett samhällsproblem mot de principer som vårt demokratiska och fria samhälle vilar på.
Det här är inga små frågor, herr talman, och det är inga lättlösta konflikter. Rättspolitiken är inget undantag. Det är kanske snarare så att rättspolitiken ofta blir arenan för just denna typ av avvägning. Rättsstatliga principer, som kanske är de mest grundläggande principerna för den moderna liberala västerländska demokratin, kan stå i vägen för metoder som skulle kunna vara effektiva för brottsbekämpning.
Vissa gör det lätt för sig och bortser helt från de risker som finns i att sätta viktiga principer på undantag. Andra sätter principerna så högt att de aldrig vill pröva några nya metoder trots att dessa metoder skulle kunna lösa stora problem.
Herr talman! Jag tror att en effektiv brottsbekämpning i sig är en viktig del av upprätthållandet av rättsstatliga principer så att alla som bor i vårt land kan känna att de får den hjälp och det stöd de behöver från polisen och andra rättsvårdande myndigheter när de behöver det.
Så är inte alltid fallet i dag. När vardagsbrott nedprioriteras och utredningar läggs ned innan de ens har börjat riskerar vi att få en situation där människor inte längre litar på rättssamhället, och när så sker finns det heller ingen anledning att försvara viktiga rättsstatliga och demokratiska värden. Om inget hopp finns om rättvisa genom en rättsstat med starkt förtroende kommer rättvisan att sökas på annat håll: i djungelns lag, den starkes rätt och auktoritär populism - allt som går emot det som byggt vårt land starkt och gjort vårt folk tryggt.
Samma slutresultat kommer att uppnås för den som förenklar saken åt andra hållet, som föraktar kraven på rättssäkerhet och ställer det i kontrast mot effektiv rättvisa och som inte drar sig för att lyfta fram enskilda exempel och avkräva den som försvarar rättsstatliga principer svar på varför någon som är anklagad för ett allvarligt brott ska ha några rättigheter över huvud taget.
Det är inte lätt att svara på detta. Men det är nödvändigt att försöka, för utan rättsstatliga principer finns ingen säker rättvisa. Det kanske känns så för stunden i en debatt med uppskruvat tonläge, men utan stark tilltro till rättssäkerhet och att ingen oskyldig döms finns inte det förtroende för rättsstaten som är nödvändigt för ett tryggt samhälle.
När det gäller frågan om kameraövervakning måste vi analysera den utifrån samma perspektiv som allt annat på rättspolitikens område. Vi måste väga fördelar mot nackdelar. Nackdelarna finns där i form av risker för att materialet missbrukas, att människor känner sig ofria och att staten med sitt våldsmonopol tar sig rätten att alltför närgånget övervaka oss. Det är aspekter som måste beaktas. I den andra vågskålen ligger de möjligheter till ökad trygghet som finns genom kameror.
För några år sedan talade man mest om övervakningskameror utifrån ett brottsförebyggande perspektiv. Efter att ha granskat forskningsläget då och funnit att inget säkert stöd egentligen fanns för att kameror skulle ha någon särskilt stor brottsförebyggande effekt var jag och många andra tveksamma till kameraövervakning.
På senare tid hittar man dock ganska gott stöd för att kameraövervakning har en annan viktig effekt, nämligen att få till fällande domar. Att få brottslingar lagförda är naturligtvis viktigt i sig och för den brottsdrabbade, som förtjänar att få upprättelse. Men när brottslingar lagförs hindras de från att begå andra brott, och förhoppningsvis kan de i kriminalvårdens omsorg hitta en väg ut ur en destruktiv livsstil. Fällande domar kan också ha en starkt normerande effekt i samhället. När man ser att brottslingar faktiskt åker dit minskar benägenheten hos andra att begå samma typ av brott. Som vi berört tidigare ökar också förtroendet för rättsstaten, liksom tilltron till samhället.
Dagens betänkande lyfter främst fram rättsvårdande myndigheters möjligheter att använda kameror och vill göra det lättare för dem att göra det. Naturligtvis måste bruket av kameror, liksom av all annan potentiellt integritetskränkande teknik, regleras mycket noggrant.
Faktum är dock att särreglering av just polisens bruk av kameror inte är nödvändig. Bruket av kameror regleras redan i flera andra lagar, främst i den nya brottsdatalag som vi ska anta i dag och i den välkända dataskyddsförordningen. Detta är mycket väl genomarbetade lagar, som enligt min uppfattning tydligt definierar gränserna för denna typ av övervakning och hur personuppgifter ska skyddas och hanteras på ett ansvarsfullt sätt.
Jag står givetvis bakom samtliga reservationer från Centerpartiet och Alliansen men avstår för tids vinnande från att yrka på dem i dag.
(Applåder)