Fru talman! Sveriges mångfasetterade föreningsliv utgör en grundstomme i samhällsbygget. Friluftslivsorganisationer, idrottsrörelsen, kulturföreningar med flera bidrar till att skapa förutsättningar för inte minst barn och ungdomar att ägna sig åt och odla egna intressen. På köpet ges en demokratisk fostran, social samvaro och möten mellan människor.
Det som gör allt detta möjligt är förstås all den ideella arbetstid som ledare och funktionärer inom föreningarna lägger ned. Det går knappast att överskatta värdet på den ideella arbetstid som läggs ned i Sveriges alla föreningar. Samtidigt har föreningarna kostnader för lokaler, material och så vidare. Därför behövs också ett föreningsbidrag. Jag törs påstå att det inte finns någon annan budgetpost där vi får lika stor utväxling och lika mycket verksamhet för de resurser som sätts in.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Civila samhället
Trots detta dyker det med jämna mellanrum upp debatter om att avskaffa föreningsbidragen. Senast i raden kom för någon månad sedan då vi kunde höra en före detta ordförande för Liberala ungdomsförbundet framföra att allt föreningsbidrag borde dras tillbaka. Argumentationen gick ut på att om föreningarna nu gör så stor samhällsnytta borde de väl ekonomiskt kunna stå på egna ben.
Lyckligtvis har inte sådana argument förts fram i dagens debatt i kammaren. I stället förs en debatt om problematiken med de föreningar som inte lever upp till det så kallade demokratikriteriet. Självklart ska föreningar som inte respekterar alla människors lika värde eller föreningar där hatretorik florerar inte ges bidrag. Deras verksamhet strider mot själva principen om varför vi vill ge föreningsbidrag.
Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor, MUCF, agerade resolut mot detta då man i höstas beslutade att inte bevilja bidrag till bland annat SDU. Beträffande de bidrag som MUCF hanterar tycks lagstiftningen fungera som det är tänkt.
När det gäller trossamfund är fallet inte riktigt detsamma. Därför har regeringen tillsatt en utredning som tittar på frågan och på hur vi kan skärpa lagstiftningen och kriterierna för bidrag till trossamfunden. Trots detta vill några partier rikta ett särskilt tillkännagivande till regeringen att göra det som regeringen redan har gjort. Det kallas att slå in öppna dörrar.
I stället för att ägna politisk kraft åt att slå in öppna dörrar är det bättre att lyfta upp frågor som vi faktiskt måste lägga mer politiskt arbete på. En sådan fråga, som flera andra har lyft upp i dagens debatt, är situationen för barn och ungdomar med funktionsnedsättningar.
Vi vet att i åldersspannet 7-16 år deltar vartannat barn i någon form av regelbunden idrottsaktivitet. När det gäller barn och ungdomar med funktionsnedsättningar i samma åldersgrupp handlar det om bara 4-5 procent. Denna differens visar att det finns stora strukturella problem som måste arbetas bort. Därför är det viktigt att regeringen fortsätter att föra en dialog med idrottsrörelsen, så att den kan bredda verksamheten och ge möjligheter och förutsättningar för alla barn, oavsett om de har funktionsnedsättningar, att delta i idrottsverksamhet.
Jag yrkar bifall till kulturutskottets förslag i betänkandet.
(Applåder)