Fru talman! Jag kan konstatera att ojämställdhet inom idrott är något som fortfarande föreligger, även om vi inte pratar om sponsring. Jag tror att siffrorna fortfarande är 80 procent till pojk- och herridrott och 20 procent till flick- och damidrott. Detta är någonting som fortsätter genom olika strukturer, bland annat reglerna för sponsring.
Sedan ska vi komma ihåg att förslaget till tillkännagivande handlade om en utredning. Vi har inte talat om i detalj hur det ska göras. Precis som i alla andra utredningar måste man gå till botten med vad det är som egentligen är fel. Sedan får man komma tillbaka till kammaren och säga att något behöver ändras i lagstiftningen eller att det kanske är något som regeringen ska kommentera i regleringsbrev. Eller också får man säga att detta är någonting som man inte kan göra någonting åt i lagstiftningen utan att man får fortsätta att jobba med opinion och bildning, alltså folkbildning. För det är klart att detta är en värderingsfråga.
Men det är inte lyckligt, utan väldigt olyckligt, att dessa frågor ofta landar i domstol. Många företag vill sponsra. Det ingår i deras sociala kriterier att de ska ha en hållbar social sponsring, och där ingår jämlikhet och jämställdhet. I dag är det inte så. Som ledamoten nämnde är det mer gynnsamt att sponsra herridrott än damidrott. Det är mer gynnsamt att sponsra arenaidrotter än individuella idrotter som joggning och orientering. Det är mer gynnsamt att sponsra senioridrott än barn- och ungdomsidrott. Hur ska den lokala rörfirman kunna sponsra ett ungdomslag i fotboll som vill åka på fotbollsläger?
Dessa saker måste vi komma till rätta med. När detta hamnar i domstol är domstolarnas uppgift inte att göra politiska värderingar, som jämställdhet och jämlikhet handlar om, utan de ska bara tolka utifrån lagstiftningen, och det fungerar inte.