Fru talman! I anförandet lyftes också frågan om nyhetsundvikande befolkning, som enligt statistiken kraftfullt ökar. Jag lyfte också fram i mitt anförande att det här är siffror som man verkligen måste titta på.
Den undersökning som hänvisas till är en global undersökning av hur det faktiskt ser ut med nyhetsundvikandet, i alla fall med betoning på de västerländska länderna. Det är en global trend vi ser att allt fler människor hellre tittar på underhållningsprogram än på nyhetsprogram. Det är en stor utmaning att försöka bryta den trenden och faktiskt få människor att följa nyheterna och samhällsrelevanta program. Men är svaret på den uppgiften ett smalnande public service, när vi vet att folk inte tittar på nyheter och samhällsprogram utan vänder sig till underhållningsprogram? Är det då inte klokt att i stället satsa på ett brett public service som just har kultur och folkbildningsprogram dit flera av den svenska publiken kan vända sig?
Den risk vi ser med ett smalare public service är att mediekonsumenterna i Sverige i stället kommer att vända sig till amerikanska storbolags innehållsprogram eller arabiska innehållsprogram, som tidigare nämndes här i debatten. Vi vill gärna se svenskspråkig innehållsproduktion, för om man väl har kommit in på SVT:s eller Sveriges Radios app kommer man att hitta nyhetsprogrammen i händelse av kris och i värsta fall krig.
Därför är min fråga: Tror inte ledamoten att det är klokare att satsa på ett brett uppdrag för att just nå den nyhetsundvikande grupp som tittar på underhållningsprogram för att också den ska nå nyhetsprogrammen? På vilket sätt skulle ett smalare uppdrag relatera till att nå just den gruppen av befolkningen?