Herr talman! I detta nu, medan vi står här och debatterar i kammaren, pågår det fortfarande raketbeskjutning av Israel från Hamaskontrollerat territorium. Det innebär att vi inte kan påföra Israel ett krav på att de inte får lov att försvara sig. Det är skälet till frågan om permanent respektive humanitär vapenvila.
Men en humanitär vapenvila är oundgänglig. Det sätt som vi definierar en humanitär vapenvila på är naturligtvis det sätt som Jacob Risberg själv har beskrivit den, alltså att det är nödvändigt att kunna föra in förnödenheter, medicin och allt sådant som behövs för att människor ska kunna överleva. Det handlar inte minst om mediciner i ett läge där den humanitära situationen på marken är sådan att man har anledning att befara spridning av smittsamma sjukdomar och kanske till och med epidemier. Det är skälet.
Den mycket svåra humanitära situationen i Gaza påkallar alltså ett eldupphör av humanitära skäl. Det bör självklart vara en långsiktig humanitär vapenvila eftersom det inte bara handlar om att föra in några få lastbilar utan om att etablera ett tydligt och klart stöd för möjligheterna att bibringa människor den hjälp som behövs. Det kan man inte göra på ett par dagar eller ens en vecka.
Men allt detta är någonting som vi tillsammans med andra engagerade medlemsstater i Europeiska unionen och också med flera av våra globala partner nu intensivt diskuterar. Jag var själv på ett väldigt bra möte i Oslo före jul där representanter för de nordiska staterna, Beneluxstaterna och också Arabförbundet satt ned och pratade om dessa frågor. Den svenska regeringen är djupt engagerad i arbetet med att försöka åstadkomma ett sådant eldupphör av humanitära skäl, så att man kan bibringa människor denna hjälp.