Herr talman! Monica Green har två påståenden. Det ena är att det har gått bedrövligt i Sverige och att människor har fått det sämre. Det andra är att klyftorna har ökat.
Bedrövligt är det alltså när en sjuksköterska får 15 procents ökning av den disponibla inkomsten - tre gånger så mycket som under perioden innan - och när vi har reallöneökningar på 8 procent under den värsta krisen sedan depressionen. Det är två gånger så mycket som Tyskland och tre gånger så mycket som Danmark. Då är utvecklingen i Sverige bedrövlig. Vilka ord har Socialdemokraterna kvar för att beskriva vad andra länder nu går igenom?
Det andra gäller klyftorna. Under den här perioden har låg- och medelinkomsttagare fått 14 procent högre disponibel inkomst, och höginkomsttagare har fått 11 procent högre. Det låter mycket med 11 procent för höginkomsttagarna, men 2002-2006 fick de 30 procents ökning - 30 procents ökning! Det är ingen nyhet. Vi vet att det var under den socialdemokratiska tiden klyftorna ökade i rekordtakt i Sverige. Det var då Gini-koefficienten i Sverige steg snabbare än i något annat jämförbart land. Det är nu IMF använder Sverige och Brasilien som exempel på länder som kan hantera krisen utan växande klyftor. Det är det som är skillnaden: Arbetslinjen ger en förutsättning för människor att vara en del av vårt samhällsliv.
Vi vet hur det ser ut på arbetsmarknaden - arbetslösheten i Sverige har ökat mindre än i många andra europeiska länder. Arbetskraften har ökat snabbare, sysselsättningen har utvecklats bättre och långtidsarbetslösheten är den lägsta. Det är sanningen om den svenska arbetsmarknaden. Det socialdemokratiska försöket att delegitimera den svenska modellen, att försöka göra Sverige till ett bedrövligt land, har inte med verkligheten att göra.
Alla utvärderingar pekar också i samma riktning - Riksbanken, Konjunkturinstitutet, OECD, Finanspolitiska rådet, IMF landar alla i slutsatsen att sysselsättningen stiger när man för en politik som samlat leder till ett ökat arbetsutbud, samlat stöttar dem som har svagast ställning på arbetsmarknaden och samlat förbättrar företagsklimatet. Då klarar man högre reallöner, och det är då man får den bästa reallöneutvecklingen i Europa.
Det måste dock Patrik Björck börja förklara som en låglönepolitik. Jag bara undrar hur han beskriver situationen i det socialdemokratiska Danmark. Vad för de för politik om de högsta löneökningarna i Europa är låglönepolitik? Jag bara undrar. Men det kanske är därför de också gör en uppstramning av a-kassan; det kanske är den logik Patrik Björck behöver åka och förklara för dem nere i Danmark.
Det som gör mig bekymrad är dock när jag blickar ut över vårt fina land och de utmaningar vi står inför och det socialdemokratiska svaret kommer.
Nu har vi en globalisering. Vi är i globaliseringens barndom. Trycket på oss och jobben här när Kina och andra länder utvecklar allt bättre produkter avtar inte, utan det kommer att tillta. Kravet på oss att klara omställningen ökar. Befolkningen åldras, vi vill ha bättre sjukvård, bättre barnomsorg och bättre äldreomsorg, och då kommer Socialdemokraternas recept, den här unikt märkliga kombinationen med en massiv skattechock på jobben. Ni föreslår ju inte höjd fastighetsskatt, höjd matmoms, höjd skatt på bensin eller något sådant som man tvingas göra i andra länder. Ni föreslår höjda arbetsgivaravgifter för unga, höjd restaurangmoms och höjd bolagsskatt. Att ni sedan också ska höja lastbilsskatten och bensinskatten tillsammans med Miljöpartiet har vi förstått. Det kommer att göra paketet samlat. Det innebär att det kommer att bli dyrare att anställa och att vi får en svagare efterfrågan. Det blir en perfekt mix av ologisk politik.