Fru talman! Jag tror att ledamoten ska ta och studera kristdemokratin lite grann. Vi är det enda borgerliga parti, mig veterligen, som de facto har en historisk traditionell relation till fackförbund, framför allt på kontinenten. Det gör att vi har en annan syn på detta.
Jag känner mig inte alls obekväm med att man i det politiska samtalet emellanåt gör kompromisser, tvärtom. Vi är inte ett parti som har en ideologi om att det finns ett färdigt samhälle. Vi tror däremot att resan framåt i syfte att ständigt göra samhället lite bättre är det politiska målet i sig.
Det är absolut ingen hemlighet att just denna fråga är en kompromiss, och jag har inga problem med att stå för det. Mitt resonemang handlar mer om en filosofisk verklighet. Alla nationalekonomer lyfter fram att det finns en brytpunkt för hur mycket skatt man kan ta ut innan människor slutar jobba.
Det finns också en brytpunkt för hur starkt ett trygghetssystem kan vara innan det inträffar att en del väljer att inte söka jobb. Det här vet vi alla, även socialdemokratin. Det handlar om att hitta denna brytpunkt. Jag tillstår att socialdemokratin är en rörelse som historiskt har lyft fram detta. Arbetslinjen är inte bara en moderat linje, utan historiskt var det en socialdemokratisk linje.
Man får inte fastna i en bidragstes och tro att den hjälper människor. Vi ska ha ett varmt samhälle, men vi ska också ställa krav på att människor ska arbeta och hjälpa till så att samhället blir varmt.