Fru talman! En betydande del av det svenska biståndet går via internationella organisationer, bland annat FN, Världsbanken och regionala utvecklingsbanker. Det är detta vi diskuterar i dag. Den delen har vuxit och är i dag en väldigt stor del.
Men också det bilaterala biståndet och det bistånd som går via civila organisationer är viktigt. Min avsikt är att detta långsiktigt ska få en ökad del av den svenska biståndsbudgeten. Ett första steg i en sådan process var förstärkningen av förvaltningsbudgeten för Sida, som vi ökade både i fjol och i år.
Det fanns en tid före pandemin, fru talman, när vi politiska ledare från olika håll i världen reste och möttes. I höstas var jag på ett sådant möte i New York vid det årliga öppnandet av FN:s generalförsamling. Där inledde USA:s Donald Trump och Brasiliens Jair Bolsonaro med i stor utsträckning samma budskap. De sa att världen och framtiden tillhör nationalisterna - dem som ser till sitt eget snarare än att försöka bygga samarbete mellan länder. För mig var det en chockartad upplevelse att se och höra hur två av världens mest inflytelserika ledare på plats när FN samlades kunde vända ryggen åt allt som FN betyder och står för.
FN bildades efter andra världskriget av en värld som var sliten och trött efter krig, död och kaos. Det var både nödvändigt och möjligt att återuppbygga ett samhälle och ett samarbete i ruinerna efter år av våld och förstörelse. Aldrig någonsin sedan dess har det varit så uppenbart som i dag att samarbete är vägen för att lösa de gemensamma utmaningar och kriser som världen har just nu. Aldrig någonsin har det sedan dess varit så tydligt hur nära sammanlänkade världens länder är och hur centralt det är att vi har väl fungerande multilaterala organisationer.
Inget enskilt land kommer att lösa klimatkrisen. Det krävs internationella regleringar, överenskommelser och samarbeten. Detsamma gäller hälsokrisen vi ser nu, flyktingkrisen som flera har talat om, biologisk mångfald och den ekonomiska kris som vi också ser just nu. Dagens situation är ett utmärkt exempel på just detta. När världen står mitt i coronakrisen ser vi hur avgörande det internationella samarbetet är.
WHO, Världshälsoorganisationen, som ska samordna den globala hälsoresponsen. De humanitära organisationerna och fonderna, som UN Ocha, internationella Röda Korset och FN:s livsmedelsprogram, för att snabbt kunna ge stöd åt de mest utsatta. Världsbanken och de regionala utvecklingsbankerna, för att lindra de ekonomiska effekterna av pandemin och påbörja en återuppbyggnad. Hälsofonderna, den globala vaccinationsalliansen Gavi och Globala fonden mot aids, tuberkulos och malaria, för att upprätthålla hälsosystemen på landnivå. FN:s kontor för mänskliga rättigheter, för att bevaka och se till att åtgärderna mot pandemin inte urholkar dessa rättigheter och demokratin. FN:s utvecklingsprogram UNDP, för att hantera och sätta in åtgärder mot de socioekonomiska effekterna av krisen. Inget av detta hade varit möjligt utan ett långsiktigt finansiellt stöd och politiskt engagemang från ett litet antal länder såsom Sverige. Inget av detta hade varit möjligt annars.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Resultatskrivelse om utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd genom multilaterala organisationer
Det internationella samarbetet i världen är sårbart. Det bygger på ett skört system av ekonomiska stöd och bidrag. Alltför få är beredda att ge så kallat kärnstöd med flexibilitet och möjligheter att agera när kriser sätter in.
Sättet att organisera det internationella samarbetet är också problematiskt. De största har vetorätt i säkerhetsrådet och ibland alltför stort politiskt inflytande. Systemet hotas också av politisk instabilitet, och demokrati och samarbete undermineras av auktoritära länder med en agenda som bygger på helt andra värderingar än de värderingar vi anser måste få stå i fokus.
En avgörande fråga är också frågan om effektivitet. Därför är det viktigt att se till att det ageras snabbt och effektivt mot oegentligheter och korruption när sådant uppkommer, vilket det gör även här. Det uppkommer i andra organisationer, och det gör det också i Sverige. Det gör det överallt där man hanterar stora summor pengar och där det handlar om ett stort antal människor. Förtroendet för det internationella samarbetet är oerhört viktigt. Därför måste vi agera, och det gör Sverige varje gång det händer sådana saker.
Det är detta vi har, och inget annat. Det är också detta system som vi måste försöka att bygga vidare på och reformera där det är möjligt. Vi måste även visa att våra värderingar när det gäller demokrati, yttrandefrihet, öppenhet och mänskliga rättigheter är värda att slåss för. Den globala arenan är i praktiken en stridsscen om värderingar och om framtiden. Sverige slåss för livet - för demokrati och mänskliga rättigheter. Vi står i första ledet för jämställdhet och ett anständigt liv även för våra barn och barnbarn. Våra insatser ses också med stor respekt av andra länder, och fler följer i våra spår.
Vår strid för det multilaterala är också ett egenintresse. Ett litet och omvärldsberoende land som Sverige behöver gemensamma organisationer och gemensamma regler. Vi har inte råd med en situation där de stora kan avgöra allt och där Kina, USA eller Ryssland styr vår framtid med bara sina egna intressen för ögonen.
Svenskt bistånd handlar om att hjälpa miljoner fattiga och utsatta människor i nöd. Det handlar om att stödja journalister som hotas, om unga flickor som riskerar att omskäras i underlivet och om att återuppbygga mangroveskogar som ödelagts. Men det handlar också om makt, om ansvar och om vem och vad som ska styra framtiden. Det är ett dagligt krig om värderingar och intressen. Vi gör detta jobb genom eget arbete men också genom att stödja och finansiera internationella organisationer runt om i världen. Alternativet är den starkes rätt och styrelseformer där demokrati och mänskliga rättigheter hånas och föraktas.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Resultatskrivelse om utvecklingssamarbete och humanitärt bistånd genom multilaterala organisationer
Magdalena Schröder säger i denna debatt att hon vill minska biståndet. Hon ifrågasätter om det går till rätt saker och är effektivt. Man kan naturligtvis tycka alla möjliga saker, men det finns också sådana som gör ordentliga, riktiga utvärderingar av det svenska biståndet. Den största organisationen som gör det heter OECD-Dac. De anser att svenskt bistånd ska få högsta betyg och att det är ett mycket effektivt bistånd som når till de fattigaste i världen.
Ludvig Aspling väljer att driva propagandan mot till exempel WHO vidare i stället för att försöka att föra en saklig debatt. Syftet är uppenbart inte alls att få WHO att bli bättre utan att underminera tilltron till samarbete. Självklart ska WHO utvärderas efter att pandemin är över, men det är inte detta som är fokus just nu. Nu handlar det om att försöka lösa den kris vi befinner oss i och om att stödja WHO i dess arbete. Detta är viktigare än någonting annat om vi ska klara av den här situationen.
Kerstin Lundgren pratar om bättre resultatredovisning och om vilka slutsatser regeringen drar av detta. Jag håller med om att vi kan förbättra redovisningen; det går att göra den betydligt bättre. Detta är ju också i början av en process - det är andra gången vi ger ut den typen av resultatredovisning. Slutsatserna kommer att komma efter hand, bland annat när vi tar beslut om nya fleråriga avtal med dessa organisationer. Vi kommer att göra det i större utsträckning nästa år.