Herr talman! Först skulle jag vilja instämma i de kloka orden från Moderaternas talesman i den här frågan. Jag instämmer egentligen i allt han sade.
Vi i näringsutskottet var på studieresa till Kina i höstas. Det var en intressant men väldigt omtumlande resa. Det gör att jag vill vidga mitt resonemang här i dag en smula.
På bara några år har Kina, Indien, Ryssland, Brasilien och ett antal länder i Östeuropa fullt ut blivit delar av den globala ekonomin. Effekten är dramatisk. Utbudet av arbetskraft i ekonomin har fördubblats på några år. Det märks på många sätt i det svenska samhällslivet. Det förklarar till exempel varför kläder och skor har blivit så mycket billigare. Det förklarar varför inflationen är så låg. Det förklarar i sin tur varför räntorna är så låga och varför fastighetspriserna har blivit så höga.
Den plötsliga fördubblingen av arbetskraften förklarar också varför så många jobb försvinner från Sverige. Enligt undersökningar gjorda av Svenskt Näringsliv har närmare 120 000 arbeten netto försvunnit från Sverige på grund av utflyttning de senaste fem åren och mer än 300 000 arbeten hotar att försvinna de närmaste fem åren - allt enligt Svenskt Näringslivs egna undersökningar.
Men ännu viktigare är kanske att det förklarar varför det har blivit svårare att upprätthålla höga löner för de hårt konkurrensutsatta jobb som finns i Sverige. Varje svensk industriarbetare, varje svensk dataingenjör, ja, ytterst egentligen varje svensk har fått dubbelt så många konkurrenter. Och det är konkurrenter som ofta är redo att arbeta mer, mycket mer, för en femtedel eller kanske till och med en tiondel av lönen.
Detta är den största förändringen av världsekonomin på årtionden och det som oroar många svenskar, så klart. Många anställda i industrin i Kumla och Västervik, i Bengtsfors och Skåpafors, i Trelleborg och Luleå och på många andra orter i Sverige har själva fått uppleva hur deras jobb bokstavligt har flyttat utomlands eller bara försvunnit. Ingenting tyder heller på att konkurrenstrycket kommer att avta, tvärtom: Det blir värre.
Oroliga människor blickar mot oss politiker. Men hittills har väl svaren inte varit så övertygande. Hur ska vi i Sverige hantera den helt nya, till synes förödande konkurrensen? Ska vi anpassa våra lönenivåer till de nya konkurrenterna? Ska vi gå ned till baltisk nivå kanske och ge 10 000 kr i månaden till en civilingenjör på Ericsson i Mölndal? Eller måste vi ned till kinesisk nivå, som vi hörde talas om på vår resa, och ge honom eller henne 3 000, 2 000 eller 5 000 kr i månaden? I så fall har vi inte heller längre råd med högre löner för lärare eller vårdbiträden.
Nej, det här är ingen lösning som tilltalar oss. Vi vill inte ha låglönekonkurrens som Sveriges väg.
Ska vi då i stället slakta våra välfärdssystem? Ska det bli som i Kina, att bara den som har råd och kan arbeta hårt får mat på bordet och sjukvård till sig och sina barn, så att den som blir sjuk kanske får hoppas på allmosor och vi får se ännu fler tiggare på gatorna? Eller ska vi i stället släppa hänsynen till miljön? Ska vi chansa på att växthuseffekten inte är så allvarlig? Ska vi kanske testa rostiga, enkelskroviga oljetanker i våra skärgårdar, för att det lite, lite stärker våra möjligheter att priskonkurrera med kinesiska och indiska rederier? Nej, inte heller det alternativet är gångbart.
Med många stängda utvägar kan det ju synas nattsvart för Sverige. Men vi är övertygade om att det finns betydligt bättre lösningar. Det finns andra metoder att handskas med den här stenhårda konkurrensen.
Vi ska inte bli billigare. Vi ska bli bättre. Konkurrenter är också konsumenter. Med högre standard följer också en köpstark medelklass som efterfrågar kvalitetsprodukter, precis som vi fick lära oss när vi var i Kina. Sverige är illa ute om vi inte inser att läget är dramatiskt förändrat i världen. Men vi kan klara av den nya konkurrensen om vi verkligen bestämmer oss för det och inser att det kräver en hel del smärtsamma omprövningar och en hel del hårt arbete. Vi kan bli så välutbildade, så flitiga, så företagsamma som faktiskt behövs. Vi har gjort det förr. Vi kan göra det igen. Nya tider kräver emellertid nya lösningar, och Sverige behöver därför en ny industripolitik.
Herr talman! Sverige var länge ett företagarland. Tyvärr har det inte varit fallet under de senaste decennierna. Sedan mitten av 1990-talet har antalet företag ökat i Sverige, men den ökningen innehåller tyvärr bara luft. Av skatteskäl och andra redovisningstekniska skäl har människor valt att starta fler företag på papperet. Antalet företagare har däremot inte blivit större. År 2004 fanns det 12 000 färre företagare än 1994.
Sverige har i dag det lägsta nyföretagandet i Norden och är på väg att få den äldsta kåren företagare i Europa. Var tredje företagare kommer att pensioneras inom tio år, och med dem riskerar en stor del av småföretagen att helt enkelt pensioneras bort. Regeringens egen myndighet Nutek räknar med att det behöver startas minst 10 000 fler företag varje år för att få en rimlig återväxt av nya företagare och för att kompensera för alla de arbetstillfällen som hela tiden försvinner från industriföretagen.
Förutsättningarna för fler nya företag är alltså nyckeln till en god utveckling överallt i landet. De regioner i landet där det finns många småföretag och där många nya företag fortfarande startas är samma regioner där arbetslöshet, sjukskrivningar och förtidspensioner är de lägsta i hela landet.
Det finns en del politiska åtgärder som är nödvändiga för att skapa de ytterligare minst 10 000 företag varje år som krävs för att trygga välfärden och sysselsättningen på sikt. Om vi kan ta till vara goda förutsättningar kommer Sverige återigen inom några år att kunna bli ett land som sjuder av nyföretagande och där nya och bärkraftiga jobb ersätter de arbeten som faktiskt flyttar. Vi i Folkpartiet och i alliansen har ett program för fler och växande företag.
Svenska folket tycker om småföretag, men väldigt få vill själva bli företagare. Bara 4 % av alla svenskar i arbetsför ålder i Sverige är engagerade i ett nytt eller relativt nytt företag. I USA är motsvarande andel 12 %. När EU-kommissionen jämförde attityderna till eget företagande i medlemsländerna hamnade Sverige mycket långt ned. Bara 30 % av de tillfrågade skulle hellre vilja vara företagare än anställda, men över 60 % hade aldrig ens kommit på tanken att bli företagare.
Människors grundattityder och livsval formas mycket tidigt. Eget företagande borde kunna vara ett lika intressant och naturligt framtidsval som en anställning för nya generationer. Därför tycker vi att kunskaper om entreprenörskap och eget företagande måste integreras i själva skolutbildningen och att eleverna tidigt ska få möjlighet att prova på eget företagande.
Olika insatser för att sprida kunskaper om företagande bland unga visar att det är möjligt för fler människor att bli företagare. Tio år efter det att projektet Ung företagsamhet startades för att intressera gymnasieelever hade var femte deltagare ett eget företag med i genomsnitt sex anställda. Lysande resultat! Föreningen Snilleblixtarna, som arbetar för att stimulera företagande bland grundskoleelever, faktiskt ända ned till sjuårsåldern, är ett annat mycket bra exempel på hur man kan göra.
Vi måste stödja nya idéer. Varje företag börjar med en människa och en idé. Volvo grundades egentligen på en kräftskiva 1927, där Gabrielsson och Larsson slog sig ned, med varsin kräfta möjligtvis och kanske en snaps, och skrev på en servett de första stadgarna och idéskissen till det som i dag är Volvo.
Det saknas inte företagsidéer i Sverige. Enligt Europeiska patentkontoret är svenskarna bland de mest innovativa i Europa, räknat efter antalet ansökningar om nya patent i relation till befolkningens storlek. Idéer och patentansökningar leder normalt till att företag startas. Men i Sverige sker det här i mindre utsträckning än i andra länder. Våra goda idéer blir patent och arbetstillfällen i andra länder än Sverige. Denna utveckling måste hejdas.
Här har vi ett antal konkreta förslag, men jag väljer att inte återupprepa dem utan hänvisar till vår motion.
Vilja och idéer behöver plats för att frodas. Sverige är en öppen ekonomi, men det finns fortfarande områden som kan öppnas mer för företagande. Tjänstesektorn är en viktig del av ekonomin. 40 % av alla sysselsatta arbetar inom den privata tjänstesektorn. En politik för fler och växande företag måste därför vara inriktad på att öppna nya affärsmöjligheter för expanderande företag. Låt mig ge några exempel.
Öppna en vit marknad för hushållstjänster! Mellan 60 och 70 % av kostnaderna för en tjänst i Sverige utgörs av skatter och sociala avgifter. Det här bromsar framväxten av tjänsteföretag och fler riktiga arbeten i tjänstesektorn. I synnerhet gäller det tjänsteproduktion riktad till privatpersoner, som betalar med redan skattade pengar.
De höga skatterna och sociala avgifterna har drivit upp priset på de vita hushållstjänsterna till en nivå som de flesta personer helt enkelt inte har råd att betala. Incitamenten för att i stället betala svart är väldigt stora, och risken för upptäckt är mycket liten. Vi vill öppna en verklig marknad för vita hushållstjänster genom en skattereduktion som gör det möjligt för hushåll att köpa vita tjänster för hälften av dagens kostnad.
På fredag, det är i morgon, gör jag ett studiebesök i Göteborg hos ett företag som heter James. De är inte pigor, som en del vill kalla dem. De kallar sig moderna butler och är oerhört stolta över sitt sätt att lösa vardagens problem åt människor. Låt oss gemensamt avsluta den ovärdiga pigdebatten och i stället se de här arbetena som något lika bra som vilket serviceyrke eller industriarbete som helst.
Herr talman! Vi måste öppna de offentliga monopolen. 30 % av de svenska tjänsterna produceras inom den offentliga sektorn. Det handlar framför allt om vård och omsorg men också om utbildning. Det är en stor brist att lejonparten av de här tjänsterna inte är utsatta för konkurrens. Mer än 80 % av kommunernas verksamhet består av tjänster som inte kan betraktas som myndighetsutövning i någon form. Möjligheten att producera de tjänsterna i konkurrens är mycket stor. Ändå sker detta i mycket liten utsträckning i dag. Det här behöver vi ändra på.
Det finns många andra viktiga förslag, herr talman. Låt mig upprepa några.
Återställ förmånsrätten - vilket vi kommer att göra. Fler företagare måste få tillgång till det statliga riskkapitalet. Ge F-skattsedel till alla som vill. Rensa i den byråkratiska regeldjungeln, som kostar företagen ungefär 70 miljarder per år. Se till att konkurrensen fungerar på marknaderna. Kriminalisera karteller och låt de skyldiga skaka galler för de stölder de faktiskt genomför mot oss konsumenter. Sälj ut en del statliga bolag. Få till stånd en fungerande energipolitik så att priserna inte drivs upp, som de gör med den nuvarande politiken. Tillåt alla energislag att finnas med. Utarbeta en offensiv forsknings- och utbildningspolitik. Främja kvinnors företagande.
Herr talman! Mycket måste göras. Men vi är fast beslutna och beredda att göra det som krävs för att få fart på Sverige, med siktet inställt på en bättre och tryggare framtid. Hoten från omvärlden ska tas på största allvar, men det finns vägar fram om vi bara vill, vågar och förmår se de förändringar som måste genomföras.
Är det dyrt? Är det osäkert? Ett hemskt systemskifte kanske? Nej, inte alls. De flesta förslagen kostar ingenting. Många förslag sparar i stället pengar direkt. Andra förslag gör att vi inte behöver betala ut onödiga miljarder av skattebetalarnas surt förvärvade inkomster. Sverige kommer att vara allt det är i dag - fast bättre.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till reservation 1.