Fru talman! Jag tackar så mycket för denna fråga. Ja, som ledamoten Wiking väl känner till har just samhällets utsatta barn varit en av mina hjärtefrågor långt innan jag kom in i Sveriges riksdag. Jag har, som ledamoten nämnde, arbetat som lärare på högstadiet under ganska många år och därmed också mött många barn och unga i olika situationer.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Vård av unga vid Statens institutions-styrelses särskilda ungdomshem
Jag har många gånger blivit frustrerad och förtvivlad över att det har kunnat gå så långt innan samhället reagerar. Barn har kunnat fara illa genom en skola upp till årskurs 7 utan att någon egentligen har slagit larm på det vis som vi faktiskt har en skyldighet som vuxna att göra - det gäller personal i både skolan och förskolan. Det har många gånger fått mig att reflektera över bland annat den dåliga kunskap som finns om vårt ansvar och vår skyldighet att orosanmäla när vi förstår att någonting är riktigt fel.
Det leder mig också in på något, innan jag kommer vidare till att vi behöver ha längre behandlingstider: Det är min fulla övertygelse att vi behöver göra oerhört mycket mer för att barn inte ens ska hamna på Sis-hem. När man har kommit dithän att det är Sis som gäller behöver man mer tid än tre månader, oavsett om man behöver ha rehabilitering för ett kriminellt beteende eller om man behöver rehabiliteras från sitt drogberoende eller om man har svåra psykiatriska problem - för att nämna något.
Men, fru talman, jag vill säga att det stora problemet är att vi har gjort för lite innan barnen hamnar på Sis.