Fru talman! Jag uppfattar att det är två frågor som blandas ihop lite här. Den första gäller det förberedande arbetet för att förstärka robusthet och redundans i den verksamhet som man är ansvarig för, ytterst för att kunna möta krigets krav, det vill säga en högre dimensioneringsgrund än den som rådde under den fredstida krisberedskap som historiskt präglat svenskt arbete de senaste 20–25 åren.
För att möta den kravbilden höjer vi, som jag nämnde, finansieringen till kommunerna på det här området med drygt 5 miljarder de kommande åren. En del av den ökade kravbilden är att planera för att kunna hantera både evakuering och inkvartering, naturligtvis efter de förutsättningar man har.
Det säger sig självt att mindre kommuner har mindre förutsättningar att inkvartera, om de inte är stora besöksnäringskommuner som av andra skäl har stor infrastruktur för att ta emot stora mängder människor. Det ska vi vid en sådan händelse försöka nyttja.
Den andra frågan är hur kommunerna ska kompenseras för den händelse vi faktiskt får storskalig evakuering och inkvartering, det vill säga att Sverige befinner sig i krig. Mitt svar där är att den ekonomiska biten av den frågan måste hanteras där och då. Det vi håller på med nu är att skapa en infrastruktur för att kunna förbereda sig, för att höja den generella robusthetsnivån för att vi ska ha chansen och möjligheten att möta den ökade kravställningen om Sverige någon gång skulle hamna i den situationen.
Interpellationsdebatten var härmed avslutad.