Herr ålderspresident! Ett drygt år har gått sedan de första fallen av covid-19 dök upp i Sverige. Kollektivtrafiken är en av de sektorer som har drabbats väldigt hårt. På sina håll har andelen resande minskat, men vi ser också exempel där det är väldigt trångt.
Som boende i Stockholm har jag kunnat välja cykeln i stället för kollektivtrafiken för att resa den knappa mil jag har hit till Riksdagdagshuset. Det är såklart bra för min hälsa, men många i vårt land har inte den möjligheten. Avståndet är för långt, och avsaknad av körkort, bil eller andra alternativ är ett faktum. Har man ett jobb som måste utföras på plats och kräver fysisk närvaro är kollektivtrafiken en samhällsnödvändig del av infrastrukturen. Så är det varje dag, året runt.
Många har valt bort kollektivtrafiken som ett led i att ta ansvar för att minska smittspridningen. De allmänna råden har också varit att om möjligt undvika att resa kollektivt. På senare tid har också användande av munskydd omfattats av rekommendationerna, först i högtrafik under vissa tider och senare dygnet runt på många ställen. Pandemin är dock långt ifrån över, och ännu dröjer det innan hela svenska folket kommer att vara vaccinerat.
Genom att fler jobbar hemma, genom att fler undviker kollektivtrafiken om de inte måste och genom att fler väljer att transportera sig med gång, cykel eller bil är det också fler som tar ansvar för att minska smittspridningen. Men det innebär också att intäkterna till de regionala kollektivtrafikmyndigheterna minskar.
Signalen har hela tiden varit att man måste upprätthålla linjeutbudet och tillgången till kollektiva färdmedel. Därför har utöver de generella statsstöd som betalats ut till regionerna också särskilt riktade stöd om 3 miljarder under förra året och 2 miljarder under innevarande år betalats ut direkt till kollektivtrafiken. Det är en mycket viktig signal för att täcka de oerhört stora ekonomiska förlusterna under rådande pandemi. Sjukvård och regionala skattesänkningar ska inte ställas mot kollektivtrafiken.
Herr ålderspresident! Många av de anställda inom kollektivtrafiken har, precis som många inom vården, gjort mycket viktiga insatser för vårt samhälle under det gångna året. Att kunna hålla avstånd och att samtidigt ha en bra arbetsmiljö där det passerar mycket folk under arbetspassen är krävande och utmanande.
Bortsett från att vi nu har en pandemi och nu vill att människor så gott det går ska undvika kollektivtrafiken vill vi att fler ska resa kollektivt. Vi vill att folk ska resa tillsammans, för det är både smart och miljövänligt. Men det förutsätter att man känner sig trygg, och det gäller såväl resenärer som anställda inom kollektivtrafiken.
Fackförbundet Seko tog nyligen fram en rapport med titeln Med hälsan som insats - En rapport om en hotfull vardag inom spårtrafiken . Där tecknas en tuff bild av de anställdas situation. Där lyfts särskilt tågpersonalens arbetsmiljö upp. I synnerhet pekas ombordpersonalens arbetsmiljö ut som särskilt utsatt. Det vittnas om dagliga hot, om våld och om sexuella trakasserier.
Häromveckan träffade jag just företrädare för fackförbundet Seko för att diskutera denna fråga. De berättade att under vecka 10 - det var bara för två veckor sedan - hade det rapporterats om över 1 100 tillbud i den spårbundna trafiken i min hemregion, alltså i Stockholms tunnelbana och pendeltågstrafik.
Tuffa arbetstider med mycket stress är en del av vardagen. Det är en arbetsplats där man har oregelbundna arbetstider och arbetar på kvällar och helger. Offentliga upphandlingar som pressar mot principen om lägsta pris går ut över arbetsmiljön.
På samma sätt som vi kan dra slutsatser om situationen inom äldreomsorgen under pandemin måste personalens villkor inom en samhällsviktig funktion som kollektivtrafiken uppmärksammas. Det är en viktig signal till oss politiker på såväl nationell som regional nivå. Det ska vara tryggt att gå till jobbet. Det kan aldrig vara acceptabelt att utsättas för hot och våld på arbetsplatsen. Detta spiller dessutom över på resenärerna. Hur ska resenärer kunna känna sig trygga om personalen inte är trygg? Och i förlängningen spiller det över på våra högt uppställda klimatmål.
Herr ålderspresident! Jag har i debatten noterat att både företrädare för Moderaterna och företrädare för Sverigedemokraterna har lyft fram Arlanda och transporterna till Arlanda som en viktig fråga. Jag kan inte låta bli att säga: Sent ska syndaren vakna.
Det var under regeringen Bildt, 1995, som man beslutade om den lösning som gör att A-Train i dag driver Arlandabanan. I det avtal som beslutades av regeringen Bildt och som konstruerades av den dåvarande regeringen fanns en klausul, alltså en option, om att man skulle kunna kliva av 15 år senare. Detta prövades här i riksdagen. Då var det regeringen Reinfeldt som lade fram att man inte ville kliva av det avtalet.
Vi socialdemokrater reserverade oss vid båda dessa tillfällen. Jag vill bara vara tydlig med det. Vi reserverade oss alltså vid båda dessa tillfällen. Det är Moderaterna som ligger bakom hela detta avtal. Jag tycker inte att det är helt korrekt att stå här och hävda att det skulle vara på något annat sätt.
Herr ålderspresident! Det övergripande transportpolitiska målet är att säkerställa en samhällsekonomiskt effektiv och långsiktigt hållbar transportförsörjning för medborgare och för näringsliv i hela landet.
Förutsättningarna för att välja kollektivtrafik, gång och cykel ska på ett enkelt sätt förbättras. Transportsystemet ska utformas så att det är användbart för personer med funktionsnedsättning. Det måste såklart vara anpassat efter de förutsättningar som finns i landets olika delar. En väl anpassad kollektivtrafik ger människor en geografisk tillgänglighet på ett energieffektivt och långsiktigt hållbart sätt.
För oss socialdemokrater är just en fungerande kollektivtrafik med hög kapacitet och hög kvalitet helt avgörande för samhällsutvecklingen och för att människors vardag ska gå ihop. Ett ökat kollektivtrafikresande behövs dessutom för att hantera våra stora utmaningar med att minska transportsektorns klimatpåverkan. Som statsminister Stefan Löfven tydligt har uttalat i regeringsförklaringarna ska Sverige bli världens första fossilfria välfärdsland.
Det är tydligt att verklig samhällsbyggnad kräver ett uthålligt politiskt ledarskap som pekar ut riktningen, oavsett om det sker på den lokala, nationella eller internationella nivån.
Vi socialdemokrater tar verkligen människors behov av att transportera sig i hela landet på största allvar. I det ligger också att vi är beredda att leverera lösningarna för framtidens mobilitet. Vi är beredda att göra det i dag och i morgon. Vi är beredda att göra det för oss här och nu men också för de framtida generationerna.
Herr ålderspresident! Avslutningsvis vill jag yrka bifall till trafikutskottets förslag i betänkande TU8 om kollektivtrafikfrågor.