Herr talman! Ett namn är en del av individens identitet och har genom tiderna samlat information om vårt ursprung, om förfädernas yrke eller deras egenskaper, om vistelseort och mycket mer. Namnet kan även visa ett politiskt ställningstagande. När föräldrarna i den iranska eller syriska delen av Kurdistan ger sina barn kurdiska namn är de väl medvetna om de risker som barnen kommer att möta senare i livet på grund av sitt namn.
Även i Sverige återspeglade val av namn förr i tiden en social tillhörighet och kunde vara ett uttryck för kvinnans underordnade roll. I giftermålsbalken från 1920 var kvinnan skyldig att anta mannens släktnamn när hon gifte sig.
Ändringar i namnlagen från 1982 har präglats av den tidens starka jämställdhetstankar. Kvinnor och män fick fritt välja vilket namn de skulle anta efter giftermål. Barn till föräldrar som var gifta med varandra och barn till ogifta föräldrar fick likabehandling i lagen.
Sedan lagen om registrerat partnerskap trädde i kraft 1994 gäller namnlagen även registrerat partnerskap och registrerad partner.
Herr talman! Namnbyte kan göras vid Skatteverket eller Patent- och registreringsverket. Även om namnlagen ger stort utrymme för att man själv ska kunna bestämma över valet av namn innehåller lagen vissa begränsningar för namnbyte. Den som vill byta namn mer än en gång, till exempel, måste ange särskilda skäl eftersom lagen kan missbrukas av personer som drar sig undan från sina förpliktelser eller ägnar sig åt brottslighet.
Vid byte av barns efternamn krävs det domstolsbeslut om att namnbytet är förenligt med barnets bästa, och barn som fyllt tolv år måste lämna sitt samtycke till byte.
Herr talman! Det svenska samhället förändras ständigt och är i dag ett mångkulturellt samhälle med influenser från många delar av världen. Det är inte längre en självklarhet att man kan känna igen en svensk på hans eller hennes efternamn Karlsson, Larsson eller Pettersson, utan han eller hon kan likaväl heta Hassan eller Ivanova. Namnlagen måste gå i takt med samhällsförändringen, och efter 20 år behöver lagen ses över. Flera motioner har väckts med krav på att se över lagen, och lagutskottet har behandlat frågan vid flera tillfällen.
Regeringen fick 2001 ett tillkännagivande om att undersöka om det finns ett behov av att göra lagändringar. Språk- och folkminnesinstitutet underströk 2004 i sin skrivelse till regeringen att det behövs ändringar i namnlagen från språklig synpunkt. PRV genomförde en analys av namnlagen utifrån samhällets behov och lämnade en skrivelse till Justitiedepartementet i februari 2005. I denna skrivelse framförs argument för att se över namnlagen och anpassa rättsreglerna till medborgarnas behov av att förändra sina namn på ett lättbegripligt och rättssäkert sätt.
De borgerliga partierna anser i sin reservation att dagens lagstiftning inskränker individens frihet att välja sitt namn och föreslår att inskränkningarna begränsas till immaterialrättsligt skyddade namn.
Herr talman! Det ska vara möjligt för dem som flyttar från Latinamerika eller Östeuropa att inte behöva anpassa sina namn så att de förlorar sin identitetskänsla. Samtidigt får namn inte vara så avvikande att de inte motsvarar skriftliga och uttalsmässiga normer i samhället. Den avvägningen mellan det allmännas intresse av namnstabilitet och enskildas önskemål att fritt välja namn får bli föremål för den framtida diskussionen kring namnlagen.
Synpunkterna i skrivelsen berör de frågor som väckts i motionerna. Utskottet delar PRV:s och reservanternas uppfattning att tiden är mogen för en översyn av namnlagen men utgår ifrån att en sådan översyn kommer att ske utan något formellt tillkännagivande. Att göra en genomgripande förändring av namnlagen är mycket tidskrävande, och vi socialdemokrater anser att det måste göras många och tydliga avgränsningar i utredningsuppdraget.
Herr talman! Med detta yrkar jag bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationen.