Fru talman! Bakgrunden till interpellationen är en rapport som har skrivits av LO-ekonomen Jan Edling som heter
Alla behövs. Blott arbetsmarknadspolitik skapar inga nya jobb.
Den statistik som Edling sammanställer där innehåller i sig inte så många nyheter. Det är snarare det att avsändaren kommer från ett håll som vanligtvis brukar, enligt min mening, bagatellisera problemen på arbetsmarknaden. Det är därför som det är av stort intresse och möjligen ett tecken på ett nytänkande.
Edling konstaterar till exempel, och det är sammanfattningsvis det mest allvarliga, att drygt en halv miljon, eller 19,7 %, av alla i åldrarna 20-64 år, det vill säga i arbetsför ålder, har någon form av ersättning och får någon form av offentlig finansierad försörjning.
Statsrådets namne Hans Karlsson, LO-ekonom, har bedömt siffran som lite högre. Han bedömer hälften av dessa personer som arbetsföra, det vill säga att de är arbetslösa.
Anna Hedborg har uppskattat att ungefär en fördubbling har skett på 20 år av dem som är försörjda med sjukpenning, förtidspension, a-kassa och socialbidrag. Antalet har ökat från 11 % till drygt 22 % eller någonting i den vägen. Det som kanske är enskilt mest allvarligt är att ökningen av antalet förtidspensioner är kraftigast bland de unga.
Det är långsiktiga problem. Men vi har också ett kortsiktigt problem som jag tycker man bör nämna. Det presenterades häromdagen, den 1 juni, i Dagens Industri under rubriken Nattsvart för jobben, Ams skruvar ned prognosen för 2005 och 2006. Amschefen säger: "Förbättringstakten har gått från kameltakt till snigelfart".
Vi har en situation efter elva år med socialdemokratiskt styre där läget både på kort sikt och på lång sikt på arbetsmarknaden är sämre än i mannaminne. Det är faktiskt så att antalet arbetade timmar per person i åldern 20-64 år är lägre i dag än vad det var under krisåren i början på 1990-talet. Det är alltså lägre i dag än under krisåren, något som då karakteriserades som massarbetslöshet. Problemet är att människor går från en form av arbetsmarknadspolitisk ersättning till en annan och att Ams har blivit någon form av en jättelik socialbyrå.
Det som jag egentligen tycker är intressantast i LO-mannen Edlings skrift är hans förslag till åtgärder. Det som är centralt är detta: "Ju fler som arbetar i näringslivet, desto lägre är andelen med ersättningar" baserade på arbetslöshet eller ohälsa. Han konstaterar detta efter att ha gått igenom kommuner och olika regioner. Näringslivet är definierat som det privata näringslivet och offentligt ägda företag.
Jag tror att detta är helt centralt om vi ska bemästra dessa problem. Att anställa eller investera är en fullständigt frivillig handling av företag och företagare. De gör det inte om de inte vill och om de inte är övertygade om det är lönsamt och förenat med rimliga risker. Det ska vara en ur företagets synpunkt väsentlig och bra åtgärd.
Min fråga till statsrådet är: Hur ska han övertyga företagen att göra denna frivilliga handling att anställa fler och göra investeringar? Hur ska regeringen övertyga företagen om att detta är önskvärt ur deras egen synpunkt?