Fru talman! Vi debatterar nu finansutskottets betänkande om arbetsrättsliga villkor i offentlig upphandling. Det låter inte så roligt men är otroligt viktigt, för det här är en fråga som går rakt in i kärnan av vad politik faktiskt handlar om, det vill säga vad vi använder våra gemensamma resurser till och vilka villkor vi accepterar på svensk arbetsmarknad.
Riksrevisionens granskning är tydlig: Systemet fungerar inte som det är tänkt. Endast en tredjedel av de granskade upphandlingarna innehåller arbetsrättsliga villkor trots att lagstiftningen kräver det i riskbranscher.
Detta är inte en liten teknikalitet; det är en systembrist. Vad innebär det i praktiken? Jo, att skattemedel riskerar att gå till företag som pressar löner, kringgår regler och skapar otrygga arbetsvillkor. Det innebär att seriösa företag konkurreras ut, och det innebär att vi i denna kammare accepterar att offentlig sektor bidrar till lönedumpning.
Fru talman! Det är svårt att tänka sig något mer grundläggande än att offentliga medel aldrig ska användas för att dumpa villkor på arbetsmarknaden. Men det är precis det som riskerar att ske i dag. Riksrevisionen pekar på varför: Lagstiftningen är svår att tillämpa, stödet till myndigheterna är otillräckligt och uppföljningen brister kraftigt.
Det är dessvärre inga små justeringar som behövs, för det handlar om att systemet inte levererar. Ändå landar utskottsmajoriteten i att man ska vänta och se. Man vill inte föregripa regeringens arbete, och man vill avvakta ytterligare utredningar, ytterligare uppdrag och ytterligare processer. Men det är inte tillräckligt, för under tiden fortsätter problemen. Oseriösa aktörer fortsätter att vinna upphandlingar, och arbetstagarna får betala priset.
Det krävs konkreta åtgärder här och nu. För det första måste stödet till upphandlande myndigheter stärkas på riktigt. Det ska inte vara valfritt eller otydligt hur arbetsrättsliga villkor ska tillämpas. Det ska vara enkelt att göra rätt och svårt att göra fel.
För det andra måste uppföljningen skärpas. Att ställa krav utan att kontrollera att de följs i praktiken är såklart helt verkningslöst. Riksrevisionen visar att djupgående uppföljningar nästan aldrig sker. Det duger verkligen inte. Vänsterpartiet vill se en tydlig utveckling mot centraliserad och resursstark uppföljning så att kontrollen faktiskt fungerar på riktigt, inte bara på papperet.
För det tredje måste vi sätta stopp för modellen där lägsta pris alltid vinner och avgör upphandlingen. När priset pressas utan tillräckliga krav och kontroller leder det bara till en kapplöpning mot botten. Det är inte en fungerande marknad, utan det är en marknad som premierar fusk.
Fru talman! Offentlig upphandling i Sverige omfattar omkring 900 miljarder kronor varje år. Det är en enorm summa pengar och en enorm ekonomisk kraft. Ska den kraften användas för att pressa ned villkoren eller för att höja dem? För Vänsterpartiet är svaret självklart. Vi vill att offentlig upphandling ska vara ett verktyg för ordning och reda på arbetsmarknaden. Vi vill att kollektivavtal ska vara norm. Vi vill att skattemedel ska gå till seriösa företag, inte till dem som konkurrerar med sämre villkor.
Fru talman! jag yrkar bifall till reservation 3 i betänkandet. Vänsterpartiet vill att regeringen ger ett tydligt uppdrag till Upphandlingsmyndigheten att stärka stödet för uppföljning. Vi vill också att regeringen skyndsamt återkommer med konkreta förslag om hur uppföljningen kan centraliseras och effektiviseras.
Fru talman! Det handlar i grunden om respekt, respekt för de människor som går till jobbet varje dag, respekt för de företag som gör rätt för sig och respekt för hur vi använder våra gemensamma resurser. Skattemedel ska inte finansiera dåliga arbetsvillkor.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 26 mars.)