Fru talman! Som talare efter Björn von Sydow får det bli en variation på temat; det får bli tvåstämmigt. Men vi kan ju vinkla saker på olika sätt även om vi landar i samma yrkande, nämligen bifall till förslaget till beslut i betänkande KU42.
För trekvart sedan talade vi om utsatta grupper i Sverige, nämligen tiggare och människor som utnyttjas sexuellt under slavliknande förhållanden. Nu ska vi tala om en mycket privilegierad grupp människor, nämligen Sveriges regering och dess statssekreterare.
Gruppen är liten men har nu ändå förärats en egen lag om hur de ska göra när de ska ta sig ifrån regeringsarbetet och ut i annan verksamhet, hur de ska göra en så kallad övergång. Detta har varit oreglerat tidigare. Det har fungerat bra ibland. Men det har blivit mycket uppmärksammat i vissa lägen, när man har tagit sig från ett statsrådsuppdrag till något som man kanske till och med har reglerat som regeringsledamot, nämligen att gå över i förtroendeställning i ett företag eller en organisation.
Jag vill inom parentes säga att Sverigedemokraterna känner en oro för risken att regeringsledamöter snabbt går över till arbetsmarknadens organisationer, men de kommer att behandlas på samma sätt. Det handlar ju inte om att man bara ska kunna gå över till näringslivet, utan den här nämnden ska pröva om det är rimligt att till exempel en moderat justitieminister omedelbart blir någonting stort inom Svenskt Näringsliv eller motsvarande. Jag vet att Sverigedemokraterna har tänkt på några andra organisationer.
Det handlar om en grupp som kanske är 50 personer som har haft det absolut högsta förtroende man kan få i Sverige och också har haft det högsta ansvar som man kan ha i Sverige, alltså ansvaret för att styra riket. Dessa personer ska naturligtvis ha en verksamhet efter det att de har lämnat regeringen.
Man kan tänka sig att dessa människor som har haft detta förtroende ändå borde ha omdöme och själva förstå en liten hint, som Björn beskrev, om att de naturligtvis inte ska säga ja till sådana verksamheter, utan att de får vänta tills de har avgått.
Nu har utredningen och erfarenheten dock visat att det krävs en reglering, ett riktmärke för hur man ska bete sig när detta inträffar. De tre typfallen är väl beskrivna. Det är först och främst något som kan vara till skada för staten. Det kan också vara fråga om en otillbörlig fördel, antingen för det avgångna statsrådet eller statssekreteraren eller för den organisation eller det företag som man kommer till. Sist men inte minst är det viktigt att det inte uppstår en skada i allmänhetens förtroende och vad allmänheten anser om de avgångna regeringsledamöterna.
Då måste man, som alltid, göra en avvägning. Man kan tänka sig att det ska vara en karenstid på 6 månader eller 24 månader. I näringslivet har detta prövats. Ett avgångsvederlag fyller funktionen att den som har det ska kunna sätta sig emot sin egen styrelse och säga: Jag tycker inte att ert förslag är bra. Jag avgår. Sedan har man sin försörjning ordnad. Men avgångsvederlaget fungerar också som en karens, för i många av vd-avtalen finns inskrivet att man inte får gå till en konkurrent under en karensperiod. Det fungerar då genom att man är försörjd. Det är samma tanke här, alltså att det ska vara en karens. Då har man kommit fram till att ett år är lagom, och det är en bedömningsfråga.
Det finns en liten finess i det hela, och det är att nämnden, som jag ska säga några ord om, också kan bestämma om en restriktion i typ av uppdrag. Nämnden kan säga att man inte får arbeta på ett visst område, till exempel arbeta med finansiella frågor om man har varit finansmarknadsminister. Det finns alltså en ämnesrestriktion. Det ska då vara särskilt angivna frågor, och de måste vara ganska detaljerat beskrivna.
Det särskilda prövningsorgan som föreslås inrättas med det fina namnet Nämnden för prövning av statsråds och statssekreterares övergångsrestriktioner kommer att fylla en annan funktion än att bara pröva ärenden. Den kommer också att fylla funktionen att vara normgivande, så att de avgångna statsråden och statssekreterarna och de blivande arbetsgivarna inte behöver fronta i debatten, utan man kan rikta frågan och kritiken direkt till nämnden. Jag tror att det kommer att stabilisera diskussionen. Parterna behöver inte föra talan i egen sak när de ska börja arbeta någonstans.
Jag vill också något kommentera Sverigedemokraternas motion. De vill vidga kretsen till att även gälla generaldirektörer och kanske höga domare och andra uppsatta personer i den statliga förvaltningen. Det låter bra, men det kommer att leda till otroligt svåra praktiska omständigheter, för det betyder att man måste införa avlöningen under tolv månader till exempelvis Sveriges domare. Ska de inte kunna gå över till intresseorganisationer, bli advokater eller liknande? Ska inte folk som har suttit högt upp som vd:ar och överdirektörer kunna gå över till någonting annat utan vara tvungna att vänta i ett år? Då blir de ju inte ens anställbara. Man vill ju inte anställa någon om man ska behöva vänta ett helt år på att få personen i fråga.
Det var nog rätt tänkt, fast det blev fel i praktiken, är jag helt övertygad om. Det skulle ju kräva betydande apparatur för att klara detta. Bisysslor är å andra sidan redan reglerade, och det var kanske det som det handlade om.
För att popularisera detta kan man säga att statssekreteraren i Försvarsdepartementet mycket väl kan gå tillbaka till Försvarsmakten och bli general men kan inte bli vice vd på Saab. Och socialministern kan mycket väl bli generaldirektör för Försäkringskassan men inte för Folksam.
Jag har redan yrkat bifall till förslaget till beslut i KU42.
(Applåder)