Herr talman! Jag blir tyvärr inte ett dugg klokare av det svaret. Det är inte så enkelt som det låter. Det finns andra myndigheter som arbetar med känsliga uppgifter som rör om det till exempel finns personer som reser in i vårt land och som kan ha koppling till terrorism. Det här är ett stort utvecklingsarbete, för våra svenska myndigheter ligger tyvärr inte i framkant när det gäller artificiell intelligens eller att hantera så här känsligt material och faktiskt få ut någonting bra av det.
Det handlar inte om att göra olika listor som polisen kan sitta och titta lite på, utan det handlar om ganska avancerade sökningar där de personer som sedan ska tolka det som kommer ut från sökningarna faktiskt ska göra en korrekt profilering. Svenska myndigheter är inte där i dag. Det är den kapaciteten vi i sådana fall måste bygga upp, men vad vi gör i dag är att lagstifta åt helt andra hållet. Vi ger myndigheterna otroligt stora befogenheter över känsligt material, och det strider antagligen mot bland annat EU:s stadga om grundläggande rättigheter. Dessutom ger vi de här befogenheterna till en myndighet, polisen, som själv säger i sitt remissvar att de saknar såväl reella som realistiska möjligheter att efterleva förbudet mot behandling av känsliga personuppgifter. Polisen säger alltså själv: Vi kommer inte att klara av det här.
Vi vet inte om polisen kommer att få ut någonting av att göra data mining, och polisen kommer heller inte klara av att ta hand om de känsliga personuppgifterna. Då är min fråga: Varför ska vi lagstifta om det här, och på vilket sätt hänger det här ihop med GDPR och de hårda och bra krav som ställs i den lagstiftningen? Vi kan inte ge myndigheter befogenheter och känsliga uppgifter som de sedan inte kan hantera. Det är inte att lagstifta på ett klokt sätt.