Herr talman! Jag skulle våga påstå att Norge fortfarande är ett viktigt exportland, även för det svenska jordbruket. Så sent som förra året slog skörden av vallodlingar i Norge fel. Mycket av den mat, råvaran, som djuren behöver äta i form av vall och så vidare importerades från Sverige och svenska jordbrukare. Norge och Sverige hänger nära ihop geografiskt, och därför är våra jordbruk beroende av varandra.
Norge har snarare haft en regionalpolitik för hela Norge. Man har aktivt omfördelat mellan stad och land i Norge för att se till att hela Norge ska leva. Det är väl det som skiljer Sverige och Norge åt. Genom Sveriges intåg i EU är vi fast under regelverk och krångel som gör att vi inte kan bedriva en bra regionalpolitik.
Börje Vestlund lyfter fram Lissabonfördraget - det fördrag som innebar att man överförde ännu mer makt till EU från kammaren. Det var vad omförhandlingen innebar. För mig som vänsterpartist var förhandlingarna inför Lissabonfördraget ett tydligt exempel på hur svag Socialdemokraternas EU-politik är i dag.
Fackföreningsrörelsen lyfte fram vikten av ett socialt protokoll så att de fackliga rättigheterna i Sverige skulle respekteras, det vill säga att svenska rättigheter skulle gälla på svensk arbetsmarknad. Men den socialdemokratiska linjen var i stället att det var så pass viktigt att få igenom Lissabonfördraget att de fackliga rättigheterna till en början inte var ett viktigt krav. Sedan lyfte man in dem i sista sekunden och ansåg att det skulle vara bra med ett socialt protokoll. Men då var, som Börje Vestlund mycket riktigt säger, förhandlingarna mer eller mindre redan avgjorda. Då hade andra länder redan lyft in sina viktiga frågor, och därför var det inte möjligt att få till ett socialt protokoll för Sveriges del.
Sådant präglar om och om igen hur vi omförhandlar vår EU-politik. Vi behöver en offensiv EU-politik i våra omförhandlingar.