Herr talman! Jag har ju inte samma ideologiska syn som Ida Gabrielssons parti. Jag går inte runt och ser på samhället som att det består av motstridiga intressen. Jag tror inte på klasskampen så som Vänsterpartiet, med sina ideologiska rötter, gör. Jag tror inte att det finns arbetstagares intressen och företagares intressen.
Detta visar sig också i hur Liberalerna har agerat i den här krisen. Det vi debatterar om i dag handlar ju om stöd till företagen, men vi har också i denna kris sett till att fler människor får ta del av akassan. Den enkla anledningen till det är att detta även för arbetstagare är en blixt från klar himmel. Vi har sett till att man kan bli korttidspermitterad, så att man kan behålla jobbet även om man för stunden inte har så mycket att göra. De som har blivit av med jobbet har lättare kunnat få ta del av a-kassan för att de inte ska drabbas av den kris som nu råder.
Mitt parti tycker till och med att a-kassan borde vara obligatorisk för alla, precis som sjukförsäkringen omfattar alla i samhället. Man kan inte välja om man vill vara med i sjukförsäkringen, och det borde vara likadant när det gäller arbetslöshet. Man ska naturligtvis omfattas av ett försäkringsskydd oavsett om man är medlem i ett fackförbund eller inte och oavsett om man är med i a-kassan eller inte. Detta ska omfatta alla.
Jag är ledsen att göra dig besviken, Ida Gabrielsson, men jag har inte samma ideologiska utgångspunkt som du. Jag ser inte samhället som en kamp mellan olika intressen där det finns onda och goda och där företagare är onda och arbetstagarna är goda. Jag ser det som att vi har ett samhälle tillsammans, där vi har gemensamma intressen av att bygga välstånd så att vi kan få en välfärd tillsammans och där vi ser företagens betydelse för att välfärden ska fungera.