Fru talman! Jag vill komma tillbaka till det här med marknadsmässighet. Jag tycker att statsrådet i sitt framförande här påtagligt visar på något. Jag tror att vi ibland glömmer bort i politiken att vad vi säger och vilka attityder vi har till saker spelar roll.
Statsrådet säger: Ett tag framåt kommer vi att behöva kärnkraft. Då skulle inte jag vilja investera miljarder i ett kärnkraftverk. Om man vill se stora investeringar måste man säga: Det här kommer vi att satsa under så lång tid som detta kärnkraftverk har som livstid. Det tycker vi är nödvändigt och bra.
Dessutom finns det utifrån hur lagstiftningen ser ut bara tre platser där man kan få ställa upp kärnkraftverk i dag, och de ägs av tre bolag. Det är faktiskt bara tre bolag det handlar om, och de är till stor del statsägda. Det är alltså bara de här bolagen som kan bygga kärnkraft. Det här kallar inte jag för marknadsmässighet, utan det här kallar jag för att bjuda med armbågen - om det nu är det här vi vill ha.
Ministern kanske inte har det som avsikt, men då måste man vara tydlig med det. Det är väl det som är den stora skillnaden mellan Socialdemokraternas energipolitik och Miljöpartiets. Miljöpartiet har en helt annan framtidsvision, och tillväxt är inte en självklarhet för dem. De menar tvärtom att vi kan gå tillbaka i välstånd eller tillväxt för att nå vissa mål. Men det är inte den vision som Socialdemokraterna har i sin politik rent allmänt, utan de tror på att vi ska kunna främja den ekonomiska utvecklingen.
Jag är ledsen, statsrådet, men jag får inte ekvationen att gå ihop.