Herr talman! Det här är den sista utrikesdebatten för året. Vi tycker att vi kanske har det viktigaste betänkandet för mandatperioden framför oss på bordet. Vi har 15 reservationer, varav 6 är från mitt parti, och massor av motionsyrkanden från oss. Det skvallrar ju om ett stort engagemang, inte bara i mitt parti utan, som vi har hört, hos många fler.
Nu ska vi för tids vinnande - var inte oroliga - inte yrka bifall till alla utan bara till 5, 8 och 12. Även om reservationerna är noga valda och vi står bakom dem utelämnar vi en del.
I en så orolig och omvälvande tid som nu är stödet till vår enda globala organisation, som har allas vår säkerhet och världsfreden som sin främsta uppgift, absolut oundgängligt.
Att som USA:s regering se som sin nästan främsta uppgift att desavouera, ekonomiskt straffa och i sin unilateralistiska förblindelse till och med motkampanja mot FN är det mest destruktiva jag kan tänka mig. Min tilltro till den blivande FN-diplomaten John Bolton från USA:s sida är således, till skillnad från svenska regeringen, inte stor.
Stödet till FN innebär emellertid inte att man är mesig eller kritiklös, tvärtom. Den man älskar är man förpliktigad att också bjuda på sina viktigaste förbättringsförslag. Visst är FN-skutan gisten och läcker. Men hon seglar, och vi ska, banne mig, både vara med och ro och hojta om förbättringar.
Gladare än på länge blev jag häromveckan när vår eminente ledare generalsekreterare Kofi Annan gav en insinuant och sensationslysten reporter svar på frågan ifall han inte skulle avgå eftersom det har blåst upp anklagelser om korruption i hans närhet och till och med runt hans son. Kofi Annan bara log och sade, men med kraft: "Hell no!"
Jag säger också: "Hell no!" Vi ska inte låta denna mänsklighetens stora åstadkommande gå i kvav. Vi ska inte kapitulera för inre korruption, byråkrati eller dålig organisation och inte för penningbristen. Vi ska inte ge efter för attacker från den unilateralistiska supermakten och inte för den form av
corporate economy
som vill försvaga de större demokratiska strukturerna i världen, inte heller därför att regelverket som FN producerar är lite bristfälligt och har sina luckor. Allt detta ska åtgärdas. FN är världens hopp.
Herr talman! Utifrån denna stora välvilja har Miljöpartiet en del att anföra, särskilt i ljuset av det stora FN-toppmöte som ska ske i september. Där förmodas världens ledare vara lika framsynta och konstruktiva som de var för fem år sedan när millenniemålen formulerades och antogs av dem i FN:s regi.
Det här kan bli en oerhört stark signal av beslutsamhet och fokusering från världens ledarskap till alla människor om viljan att arbeta för fattigdomens avskaffande, för mänsklig värdighet och fredligt samarbete på den här planeten. Kofi Annan har uttryckt allt det här så väl i sin sammanfattande rapport
In Larger Freedom
. Han får gott stöd i de anslutande rapporterna, som vi alla i utskottet har tagit del av och samfällt bejakar.
En av de större utmaningarna är till exempel kampen för sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Här bedömer jag att motståndet och okunskapen är störst i världen. Kvinnors och barns hälsa offras för att vissa länder inte ens kan
tala
om saken. Vissa länder har noll medvetenhet om att kvinnor bör betraktas som jämlika varelser, och vissa katolska företrädare med både Vatikanen och islamska mullor som de världspatriarkala fästena nummer ett verkar helt enkelt aktivt för att kvinnliga värden och behov ska hållas i schack. Det FN-organ som har den tyngsta uppgiften i att ändra människors och ledares tänkesätt i det här stycket är, enligt min bedömning, familjeplaneringsorganet UNFPA. Till exempel aids har blivit en gradvis feminiserad pandemi - som det heter när hela världen är berörd - som har vuxit till ett akut globalt säkerhetsproblem. Kollapsade stater med en hel vuxengeneration utplånad och ledare som håller för öronen och tittar bort är en renodlad katastrof.
En stor konferens om mansrollen har också varit ett gammalt och viktigt mp-krav för att problematisera rollen och lyfta upp den till världens medvetande.
I mina internationella kontakter är attityderna till homosexualitet fortfarande något av de mest tabubelagda och förnekade av mänskliga yttringar som jag möter. Miljöpartiet kommer att under punkt 5 stödja Vänsterpartiets reservation. Men vi har också en egen reservation under punkt 5. Om det ter sig märkligt röstningstekniskt förklarar jag nu varför. Våra reservationer har inte samma innehåll fast de berör samma punkt.
Sveriges regering förtjänar ändå beröm på punkten om sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter. Mod och framsynthet har hittills präglat vårt lands agerande på det fältet. Det behövs sannerligen.
Demokratikrav i biståndet är problematiskt. Folkpartiet har det som ett av sina paradnummer. Det verkar vid första anblicken anslående och bra: bistånd till dem som förtjänar det och har en utvecklad demokrati. Men det innebär också att de fattigaste och mest nödlidande ibland inte får hjälp. Älska mig mest när jag förtjänar det minst, för då behöver jag det bäst - typ. Det kanske bara blir Norge som blir kvar värdigt nog att ta emot Folkpartiets bistånd. Ni får gärna begära replik!
Jag undrar vad Folkpartiets demokratikriterium är vad gäller vapenexport.
Att ibland använda bistånd som piska och dra in eller öka på allteftersom klienten uppför sig väl är en obehaglig sedvänja hos fler. Till exempel USA tvingar mindre länder att låta bli att skriva på Romstadgan för att få mer bistånd - eller tvärtom. Den uppfostringsmentaliteten gentemot i dag fattiga länder är dock, kära Folkpartiet, ett postkolonialt tänkesätt som jag gärna skulle se att ni gjorde upp med. Arbete för demokrati är däremot en helt annan sak. Det är en bra och given sak. Till exempel förslaget om FN:s demokratifond inger stort hopp liksom vårt eget svenska demokratibistånd.
Herr talman! Inom ramen för FN:s egen demokratisering föreslås att både frivilligorganisationer och parlamentariker ska få en stärkt roll i FN-arbetet. Det är bra och viktigt, säger Miljöpartiet.
FN:s fredsbevarande kapacitet borde bli bättre, och förpliktelsen att skydda människor i situationer när den egna staten inte klarar det eller vill det har med rätta blivit en stor diskussionspunkt. Vi inser att FN måste få styrkebidrag utifrån för att - när det redan har gått för långt - kunna ta beslut och ingripa för stabilitet och för att till exempel hindra folkmord. Vi inser att det i dag är bland annat Nato och EU som ofta bidrar till det, mer än vad Sverige som enskild nation kan göra. Men i FN:s reformering måste det också finnas en strategi för att inte vara helt beroende av dessa stora och starka militära klubbar eller dem med vapenmonopol i världen för att kunna hjälpa de svaga. Det måste också finnas en strategi för att stärka de andra regionala organisationer som växer fram på annat håll än i nord. Att spela bort Afrikanska unionen som koordinerare i Sudankrisen är inte hållbart. Stöd dem och visa tillit så att deras kapacitet kan växa fram - ja. Men ta över - nej.
Frågan om FN:s egen inre organisering, främst säkerhetsrådet, som ska besluta om fredsframtvingande åtgärder är intrikat och riskerar att skapa svårhanterliga reaktioner bland de stora staterna, som naturligtvis inte vill ge upp sitt inflytande.
Jag såg med egna ögon hur förblindelse för egna positioner kan förlama världsviktiga beslut när jag fick vara med i den svenska delegationen vid kärnvapenspridningsavtalets sjunde översynskonferens i maj i FN. Den slutade inte i någon ny överenskommelse, och det blev inga framsteg med vare sig avrustning eller förhindrande av kärnvapenspridningen. Inte ens ett avtal mot klyvbara material eller en höjning av alarmtiden - från dagens futtiga 24 timmar mellan klarsignal och faktiskt avfyrande - kunde man enas om. Vissa länders innehav och lojalitet med varande satte stopp. Tragiskt.
Samma blinda självmordsbeteende riskerar att blockera reformen av säkerhetsrådets sammansättning. Man kan bara hoppas att det förberedelsearbete som nu pågår före de magiska septemberdagarna ska lyckas avlasta dagordningen detta. Fler måste få komma in. Nya måste få komma in. Vetorätten måste bort.
Ett förslag som jag tror ger mer än de två ganska likvärdiga modeller som Annan har föreslagit är "samling för konsensusuppropet". Där föreslås inga permanenta medlemmar men en nödvändig och breddad representation utan vetorätt. Det här kanske inte är möjligt att uppnå i ett första steg, men det är nödvändigt för Sverige att hålla fram det som ett mål.
Åter till våldsanvändningen, som FN bör ha exklusivt monopol på. Föregripande och självpåtagna militära aktioner ska även fortsättningsvis vara en styggelse. Poängen ska emellertid vara allt vad man kan göra innan våld blir den sista utvägen. Allt demokratifrämjande och alla människorättsåtgärder på alla nivåer, all fattigdomsbekämpning i våra älskade millenniemål, ska leda till att konfliktupptrappning inte sker, samt att vatten blir en uttalad mänsklig rättighet, helst skyddad i en egen konvention, att nollsvält blir allas mål och att vapen inte får flöda fritt i stort som i smått och slutligen att all klok konfliktlösningsmetodik, till exempel med smarta sanktioner som ännu inte har tagits i anspråk, lyfts fram och blir till vardagsverktyg i FN:s fältarbete.
Här finns, herr talman, fortsättningsvis en stor förbättringspotential.
Herr talman! ILO är ett viktigt FN-organ. Deras arbete mot barnarbete är på väg att bli riktigt framgångsrikt, men tyvärr inte deras arbete för att erkänna ursprungsbefolkningarnas rätt, för att samla länder och företag runt
Decent Work Initiative
eller för migrationsarbetares rättigheter. Sverige borde föregå med gott exempel, skriva på migrantarbetarkonventionen, kräva bindande regler för företags uppförande på den globala arenan samt sluta att i evigheter utreda och ifrågasätta samernas markanspråk här hemma och resolut skriva på ILO:s konvention 169.
Vi måste sammanfattningsvis komma till en världsordning där deras handel och produktion är underställd både miljön och de sociala och arbetsmarknadsmässiga anständighetskraven, en ordning där det finns ett bindande regelverk, inte bara välvilliga klubbar som i
Global Compact
, regler som möter den globala jakten på patent, profit eller gynnsamma produktionsförhållanden. Det senare betyder nämligen fortfarande låga löner, slavkontrakt för anställning, barnarbete, rovdrift på miljö och ursprungsbefolkning, jättedammbyggen, kemikaliejordbruk och statsbudgetar som gynnar militär upprustning mer än nollsvält och så vidare.
Lyssnade ni förresten på Ekot i morse när man pratade om hundratusentals skadade lantarbetare i Latinamerika på grund av att de sprutar och sprejar på ett sätt som vi inte har gjort på många år i vårt land?
Därför vill Miljöpartiet avslutningsvis att även Unep, det lilla miljöprogrammet i Kenya, uppgraderas till ett fullvärdigt FN-organ och ges rejält med beslutskraft, inte minst för att säkra Kyotoavtalet och klimatkampens fortgående.