Herr talman! Vi hade en AI-kommission i Sverige – ledamoten berörde det själv i sitt anförande. De arbetade snabbt och effektivt, för de sa: Det här är viktigt. Det är bråttom. Vi måste göra någonting så fort som möjligt. Vi kortar vår utredningstid för att staten och regeringen ska kunna agera så snabbt som möjligt, så att vi inte ska hamna på efterkälken. Det är precis det som vi nu har gjort.
Vad hände efter detta? Det var hösten 2024 som det här skedde. Våren 2025 kom digitaliseringsstrategin. Den innehåller en del bra saker och saknar en hel del. Men det kanske allvarligaste är att det skulle komma en AI-strategi. Det sägs att den ska komma i vår – jag vet inte. Det har snart gått två år. Det kallar inte jag snabbt. Tänk om näringslivet gick ihop och gjorde det här jobbet och sa att de måste göra detta snabbt och att de kortar tiden! Det har inte hänt någonting i regeringen sedan dess. Det går väldigt långsamt.
Man berör inte ungdomsskolan här; det saknar jag. Hur ska dagens ungdomar möta den nya tekniken? Hur ska vi se till att det inte blir klasskillnader i hur man använder tekniken? Det finns inte ett ord om det, möjligtvis finns det lite om vuxenutbildningen.
När det gäller tillgång till data har jag respekt för att det är en svår fråga, men den berörs inte heller. Så är det dessutom med de flesta av de här strategierna. Det har nu kommit några olika förslag i budgetar, men det är väldigt lite. Det mesta är ofinansierat, och vi vet inte vad som ska hända.
För att avslutningsvis citera branschen var det här väldigt flummigt och rörigt.
(Applåder)