Fru talman! Jag ska höja talarstolen och också se om jag kan höja debatten lite.
Fru talman! Sedan femton års ålder har jag varit engagerad mot ungdomsvåldet i vårt land. Mot bakgrund av den tragiska dödsmisshandeln på Kungsholmen 2007 kände jag att det fick vara nog. För mig handlade det om ganska fundamentala saker som att jag ville känna mig trygg när jag var på väg hem från basketbollträningen eller från skolan.
Jag ville inte behöva känna den där känslan, av att behöva se sig om över axeln för att se vem som gick bakom mig i mörkret. Samtidigt är just den känslan någonting som många av oss härinne har upplevt, och vi vet alla hur obehagligt det är. Tyvärr är också denna otrygghet en del av många ungas vardag.
Det känns inte så tryggt, särskilt inte ute på stan under kvällar och helger. Men otryggheten tar sig också in på platser som på skolgården eller basketbollträningen. Då måste vi ställa oss frågan hur denna otrygghet uppkommer. Vad eller vilka är det som gör att man inte känner sig trygg som ung?
Jo, det är troligtvis några få. Det är några få som tar sig större friheter än vi andra. Det är några få som förstör andra människors liv och skapar en enorm otrygghet i vardagen. Dessa unga lagöverträdare är till stor del förklaringen till den stora otryggheten bland oss unga. Det är med den insikten som det blir extra tydligt var vi måste fokusera vårt arbete för att skapa ett tryggare Sverige för alla Sveriges unga.
Fru talman! Det brottsförebyggande arbetet kommer alltid att vara det allra viktigaste. Om vi inte lyckas fånga upp unga människor på glid, och förhindra att de hamnar i kriminalitet, kommer vi inte att lyckas med att skapa ett tryggare Sverige.
I det här sammanhanget skulle jag särskilt vilja lyfta fram en ung person som jag träffade under ett besök i Rosengård. Det var en kille i tjugoårsåldern, Ibrahim. Han var medlem i ett kriminellt ungdomsgäng. Jag fick möjlighet att tala med honom om hans liv och uppväxt.
Det var en sak som han sade som särskilt etsade sig fast sig hos mig: Om någon hade hjälpt mig och sträckt ut handen hade jag tagit tag i den och aldrig valt den kriminella banan.
Det är något som inte kan sägas för många gånger. Vi måste alltid finnas på plats för unga som behöver hjälp. Samtidigt måste vi tidigt och på ett mycket tydligt sätt markera för unga som begår brott att det inte är någonting som vi kan acceptera.
När unga begår brott är det otroligt viktigt med en snabb reaktion. Månader i väntan mellan brott och samhällets reaktion är lång tid i unga människors liv. Jag kan bara hålla med om att det i dag tar alldeles för lång tid.
Det är också tydligt att vi har mycket kvar att göra. Samtidigt får vi inte glömma att vi har gjort väldigt mycket. Det har Caroline Szyber nämnt. Regeringen genomfört en rad åtgärder och förändringar för att möta många av utmaningar vi ser. Jag tänkte inte nämna dem igenom eftersom Caroline redan har gjort det en gång.
Jag skulle vilja lyfta fram särskilt ett projekt när man talar om unga lagöverträdare. Det är de sociala insatsgrupperna. Det är ett utmärkt exempel på hur samarbete ger oerhört goda resultat. Det är ett projekt som med säkerhet räddat många unga i riskzonen från en potentiellt livslång kriminell karriär.
Fru talman! Jag vill yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på samtliga reservationer. Samtidigt vill jag ändå nämna att vissa motioner som finns med i betänkandet tar upp relevanta beskrivningar av problem. Det är någonting som vi alla här inne har ett ansvar att lösa. Caroline Szyber har gått igenom en del av det som regeringen kommer att göra för att möta de utmaningar vi ser.
Vi är många som kommer att göra vårt yttersta för att färre unga ska påbörja en kriminell karriär. Det är vårt främsta ansvar att se till att alla unga i det här landet kan känna sig trygga oavsett plats och tid på dygnet. För att lyckas med det måste vi se till att vi fångar upp just de unga som Ibrahim. Ge dem den utsträckta handen och samtidigt en andra chans i livet! Det är så vi skapar ett tryggare Sverige - ett Sverige där man inte behöver se sig om över axeln på vägen hem och där unga aldrig behöver känna sig otrygga på skolgården.
(Applåder)