Fru talman! Äntligen! Alla vi i denna kammare är glada över att vi nu får en reglering av ett viktigt yrke inom hälso- och sjukvården, omsorgerna och socialtjänsten, nämligen undersköterskeyrket.
Vi har 183 000 undersköterskor i Sverige med varierande utbildning och 150 000 som tjänstgör som undersköterska. Där varierar erfarenheten och utbildningen väldigt mycket, men de allra flesta älskar sitt jobb och utför det efter bästa förmåga.
Det här är inget enkelt jobb. Det är ett komplicerat jobb. Det sker ensamt med stort ansvar under tidspress, och det kräver kunskap och kompetens. Det kräver också kontakt med andra professioner med deras erfarenheter för att tillhandahålla den hemtjänst, den vård och den omsorg som omsorgstagarna behöver och har rätt till i ett välfärdsland som Sverige.
Det är inte bara omsorgstagarna det gäller utan också i väldigt stor utsträckning anhöriga, som i Sverige bär en väldigt tung börda med uppgifter som de egentligen inte ska behöva utföra.
Jag såg häromdagen en video som riktar sig till sommarvikarier inom vård och omsorg, främst skolungdomar. De som uppträdde i videon hade själva erfarenhet av att vara outbildade vikarier och gav alla de råd de kunde. Det kopplar mycket till det som Ulrika Jörgensen tog upp utifrån sin erfarenhet. Rådet var: Fråga, fråga, fråga handledaren allt du kan komma på! Snart står du där ensam med ett väldigt stort, tungt ansvar.
Rådgivarna vittnade om vilken glädje de hade av arbetet men hur ensamt det kunde vara i krissituationer och hur det kändes att gå hem och känna att de inte, eftersom de saknade kunskap och erfarenhet, kunde göra det bästa för omsorgstagaren och de anhöriga. Det ansvar man lägger på dessa vikarier är alltså väldigt tungt, och detta kan vi inte fortsätta med. Vi måste ge fler den utbildning som krävs.
Det är mycket som krävs. Här kommer Socialstyrelsen, Skolverket, Inspektionen för vård och omsorg och andra in med sina erfarenheter och krav. Det krävs bedömningsförmåga. Hur mår egentligen omsorgstagaren? Vad är det som kan behövas? Här krävs omvårdnads- och omsorgskunskap. Det krävs också i viss mån medicinsk kompetens. Det krävs kunskap om åldrande och hur olika det kan te sig. Vi är olika som individer och lägger år till livet på olika sätt. Det krävs kunskap om diagnoser och läkemedelsbehandling. Kan de symtom som Kalle eller Anna visar vara en läkemedelskomplikation?
Och det handlar inte minst om bemötande. Personkemin kan ju vara så olika. Det kan också vara så att man passar att jobba ihop med en omsorgstagare och dennes anhöriga men inte med en annan. Och det fordras inlevelse i omsorgstagarens och anhörigas situation - att kunna sätta sig själv på deras plats. Hur är det att vara i Annas eller Gustavs situation?
Och sedan är det teamarbetet och att lära sig om den nya medicinska teknik som kommer in i folks vardagsrum och sängkammare och ska hanteras. Och det handlar om att dokumentera.
Detta är alltså ett komplicerat jobb, och det är basen i vården och omsorgen, inte bara om årsrika människor utan också om människor som behöver assistans och omsorg. Jag är därför lite orolig över detta med äldreomsorgslag - att vi utesluter andra som behöver samma typ av omsorg som årsrika.
Men vi välkomnar verkligen dagens beslut. Det är, kan tyckas, en lång övergångstid, och det kräver att man kan utbilda sig till biträde eller annat inom ramen för sin tjänst för att få yrkestiteln undersköterska. Om vi gör detta tillsammans med andra insatser som är på väg för att höja kvaliteten i äldreomsorgen och omsorgen överlag ska vi våga lägga år till livet.
Jag tror på att detta blir möjligt. Inte minst covid-19 har pekat på de brister vi har, och jag ser det som en blåslampa för att vi i framtiden ska kunna känna oss trygga med att vi har en vård och omsorg värd namnet för årsrika och andra omsorgstagare.