Fru talman! Vi ska i dag debattera vilka grundläggande rättigheter man som kund ska ha när man går in på sin bank.
Det är i grunden ett EU-direktiv för att sätta samma standard i hela EU som vi nu ska föra in i svensk lagstiftning. Tyvärr verkar det bara vara Vänsterpartiet som på allvar bryr sig. Vi är det enda parti som har opponerat oss mot förslaget, då förslaget inte innebär någon egentlig skillnad mot i dag. Bankerna kommer även i fortsättningen att ha full kontroll när det gäller att bestämma vilken service man ska ge oss som kunder.
Om jag ändå ska börja med att säga något positivt är det bra att det nu lagstiftas om rätten till betalkonto för enskilda personer. Det har varit väldigt få som har nekats bankkonto, men de har funnits - framför allt för några år sedan hade många asylsökande svårt att öppna bankkonto i Sverige.
I samband med beredningen av denna proposition begärde Vänsterpartiet en intern utfrågning i finansutskottet med Riksbanken och Finansinspektionen.
På en punkt var de båda väldigt tydliga, vilket de också har varit under hela processen: Rätten till bankkonto borde också omfatta företag och föreningar. Det är där vi i dag ser de stora problemen, enligt Finansinspektionen.
De annars så företagsvurmande partierna i denna kammare har denna gång inte visat något som helst intresse för företagens situation och villkor. Det har bara Vänsterpartiet gjort.
Låt oss nu tala om kontanter. När det gäller kontanter är Sverige inte landet lagom, som vi själva ofta tror. Vi är de udda och de extrema, och andra länder undrar om vi är framtiden eller ett villospår.
Vi är det enda landet i världen där det nominella värdet på alla kontanter går ned, trots att ekonomin utvecklas positivt.
Vi har gått från 1 400 bankkontor med kontanthantering år 2011 till 600 bankkontor som tar emot kontanter 2016. År 2011 fanns det 328 bankkontor som var kontantlösa, i dag är de 901. Det är alltså fler kontantlösa kontor än de som tar emot kontanter. Har denna utveckling någon betydelse? Ja. Det Riksbanken ser är att det är när man vill göra insättningar som man stöter på de största problemen.
Bankkort är det vanligaste sättet att betala i Sverige, och drygt nio av tio använder det. Åtta av tio personer har den senaste månaden någon gång betalat med kontanter. Det moderna sättet, som att till exempel använda Swish, ja, det har bara varannan person använt. Jag tror att samhället i stort ser ut ungefär som Vänsterpartiets riksdagsgrupp. Är jag skyldig Jonas Sjöstedt pengar kan jag snabbt och smidigt swisha dem till honom, men är jag däremot skyldig Ali Esbati pengar behöver jag kontanter.
Situationen är så allvarlig att staten behöver ta ett större ansvar. Ännu en gång, på ännu ett område, har vi i alltför stor utsträckning litat på att marknaden ska lösa situationen. Men marknadslogiken funkar inte på landsbygden. Och i detta fall gäller det även städerna och särskilt deras förorter. I Göteborg - ni vet, Sveriges näst största stad - har en av storbankerna bara ett enda kontor där man kan sätta in kontanter. Riksbanken gick så långt på vår utfrågning att de sa att hela infrastrukturen för kontanter håller på att slås sönder.
Problemen med bristande kontanthantering är många för den enskilda. Många företagare påverkas negativt. De vittnar om problem med att bli av med dagskassor, hur svårt det är få tag i växel, hur långt de tvingas åka för att kunna utföra ärenden med bankservice gällande kontanter och hur de känner sin verksamhet hotad av bristen på kontanter. Många av dessa företag finns på landsbygden, där tillgången till bredband inte alltid finns. De har också många äldre kunder som vill kunna använda kontanter.
Många är också de föreningar som finansierar sig med lotterier, försäljning av olika slag, bingo, kaféer, med mera, men har svårt att sätta in pengarna på sina konton. Om de lyckas får de betala stora avgifter för det. Det är ett absurt system där de ideella jobbar för att stärka föreningens ekonomi, folk som vill stödja föreningen bidrar ekonomiskt till föreningens verksamhet, och sedan tar banken en alltför stor del av pengarna. Bankernas ansvar verkar tyvärr inte vara så stort.
Så vad ska då göras? Ja, till skillnad från alla andra partier lägger Vänsterpartiet fram förslag. Vi tycker att en lagreglering vore den bästa vägen att gå. Det ska, precis som Riksbanken föreslår, vara en flexibel lagstiftning riktad mot bankerna som är anpassad utifrån olika bankers målgrupper. Vi ser att det funkar i Norge, och då borde det funka lika fint här.
Det är tydligt att Vänsterpartiet och Riksbanken gör samma analys och drar samma slutsats i denna fråga, men vi är långt ifrån ensamma. Parlamentariska landsbygdskommittén, där alla riksdagens partier satt med, kom enigt till samma slutsats. Pensionärsorganisationer som PRO och SPF har samlat in en mängd namnunderskrifter. 140 000 människor har skrivit på PRO:s protest till finansmarknadsminister Bolund. I Kontantupproret hör vi hur det mullrar, och den energiske debattören Björn Eriksson far och flänger runt hela Sverige för att prata om kontanter.
Från de andra partierna i riksdagen är det mycket snack och lite verkstad. Ni har ett ansvar för att lösa denna fråga. Det räcker inte med att vara oroliga för läget, bjuda på kaffe och seminarium, bjuda in storbankerna för att diskutera svårigheterna man har att använda kontanter eller, som nu, bjuda in finansmarknadsminister Bolund till finansutskottet. Det är när man handlar och lägger fram förslag om hur man ska gå till väga som man gör skillnad.
Flera partier, som snart kommer att få ordet i denna debatt, har sagt att lagstiftning inte är rätt väg att gå, då de är oroliga för att storbankerna ska stänga ännu fler bankkontor. Men var är era förslag? Jag lovar er: Att bjuda Nordeas vd Casper von Koskull på kaffe kommer inte att räcka!
Sverige ligger också i EU:s bottenliga vad gäller tillgången till bankomater, samtidigt som möjligheterna att ta ut kontanter ur dessa kraftigt har försämrats. Bankomaterna är i dag organiserade i ett gemensamt bolag med de fem största bankerna, kallat Bankomat AB. Det har lett till en mycket marknadsdominerande ställning för dessa aktörer. Dessa fem storbanker äger också den depå varifrån all kontanthantering i Sverige utgår. Bankerna övertog denna depå från Riksbanken när den avvecklade sin kontanthantering.
Storbankernas ägande omöjliggör för nya aktörer att etablera bankomattjänster i Sverige utan mycket höga kostnader. När storbankerna stänger ned bankkontoren på landsbygden har det många gånger också inneburit att bankomaten har försvunnit. Därför bör en utredning tillsättas för att utreda om storbankerna kan åläggas krav på att upprätthålla bankomater på landsbygden.
En del uppfattar oss som pratar för kontanterna som att vi vill leva i dåtiden. Jag tror att det är precis tvärtom. Jag vill in i framtiden. Jag tänker att det är jättebra att Riksbanken utreder sin egen digitala e-valuta e-kronor, som på allvar skulle kunna utmana storbankernas monopolställning.
För mig handlar frågan om kontanter om vilket samhälle vi vill ha, om vi vill att alla ska få vara med, eller om hela samhällsstrukturen och politiken bara ska anpassas efter en urban medelklass. Jag tror på ett samhälle där vi alla får vara med och kan sköta våra betalningar på det sätt som vi vill och som passar oss bäst, där ny teknik är ett hjälpmedel som underlättar och förbättrar och inte slår sönder fungerande system.
Fru talman! Med det sagt yrkar jag bifall till Vänsterpartiets reservation nr 1.