Fru talman! Det är just detta med legitimitet för rovdjurspolitiken hos hela befolkningen som gör att regeringen har vidtagit ett antal åtgärder. Jag redovisade dem i mitt interpellationssvar.
Det är klart att vi tar till oss nya erfarenheter. Vi tar till oss vad man säger inom forskningen. Det har gjorts en intressant studie inom ramen för Viltskadecenters arbete ganska nyligen där man tittade på hundar som har blivit vargangripna i Sverige och Norge. Utifrån detta har man gjort en undersökning av vad som skulle hända om man hade rätt att även utanför hägn försvara sitt tamdjur mot rovdjur. Det intressanta är att man kommer fram till att det sannolikt inte skulle påverka rovdjursstammarnas omfattning avsevärt. Men man säger också att om målsättningen är att öka möjligheterna att avvärja ett angrepp ska man inte ändra lagstiftningen. Då är andra medel bättre.
Det är ett intressant resultat från en forskningsstudie, och det får mig att fundera just om den fråga som Tomas Högström tar upp. Jag menar att vi ska ta till oss forskningsresultat och överväga vad vi ska vidta för åtgärder. Det här leder till att vi ska ha en seriös diskussion om vad vi tror att vi kan få ut av att göra ytterligare ändringar i 28 § jaktförordningen.
Man kan resonera på olika sätt. Man kan säga att om det inte skulle påverka vargstammen i avsevärd omfattning är det rimligt att vi vidtar denna åtgärd. Men å andra sidan kan man också säga att eftersom det inte är denna åtgärd som skulle hjälpa hundägarna - det är ändå i mycket få fall man kan skjuta vargen när hunden blir angripen - är det andra åtgärder som bör vidtas.
Jag menar att den satsning på förebyggande åtgärder som regeringen nu gör är en mycket seriös satsning, och det är en riktig satsning.