Herr talman! Självmorden bland unga i Sverige minskar inte, tvärtom ser vi en oroande utveckling i vissa grupper. Särskilt alarmerande är ökningen bland flickor i åldern 10–14 år. Det är den största ökningen som uppmätts sedan 1980. Detta sker samtidigt som den generella trenden i landet går åt andra hållet. Bakom de övergripande siffrorna döljer sig en verklighet där våra unga blir svikna.
Enligt Socialstyrelsens dödsorsaksregister är i dag vart fjärde dödsfall bland unga mellan 10 och 19 år suicid. Det innebär att vi talar om barn som inte sett någon annan utväg.
Vissa grupper av barn löper förhöjd risk att avlida i suicid samtidigt som de har sämre tillgång till stöd och skyddsåtgärder. Det gäller exempelvis barn i samhällsvård, barn i ekonomisk utsatthet, barn med migrationsbakgrund, barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar, hbtqi-ungdomar och barn med erfarenhet av våld eller psykisk ohälsa i familjen.
Suicid kan handla om en kedja av faktorer: misslyckanden i skolan, mobbning, trauma och en alltmer negativ självkänsla. Barnpsykiatrin vittnar om att allt yngre barn nu uttrycker självmordstankar. Detta är inte en utveckling som har kommit plötsligt. Det är resultatet av brister i hur vi fångar upp, stöttar och skyddar våra barn.
Vi vet till exempel att skolan spelar en avgörande roll för barns självkänsla och att psykisk ohälsa förstärks av social och ekonomisk utsatthet. Och vi vet att bristande samordning mellan olika insatser gör att unga faller mellan stolarna. Varje utebliven åtgärd gör att vi riskerar att ännu ett barn inte fångas upp i tid. Varje sådant misslyckande är ett misslyckande för hela samhället. När ett barn lämnar låg- eller mellanstadiet med känslor av att inte duga har vi misslyckats långt tidigare än vid den akuta krisen.
Herr talman! Mot bakgrund av att det behövs mer kunskap om suicid behandlar vi i dag en proposition om att inrätta en statlig funktion för utredning av suicid när barn drabbas. Den nya lagen innebär att en utredning alltid ska genomföras när ett barn upp till 18 år har avlidit i suicid. Den föreslagna åldersgränsen bedöms som rimlig och ändamålsenlig utifrån ett resursperspektiv. Ingen förnekar behoven av att utreda suicid i fler åldersgrupper, men att börja med barn är angeläget. Den nya lagen innebär också att en utredning får genomföras när en vuxen har avlidit i suicid eller när ett barn eller en vuxen har avlidit och dödssättet är oklart, om en sådan utredning bedöms förebygga suicid.
Syftet är tydligt. Det är att förbättra samhällets lärande och att förebygga framtida dödsfall. Detta är ett viktigt steg. I dag utreds nämligen endast en fjärdedel av suicidfallen bland barn genom befintliga system, som lex Maria. Det innebär att vi saknar kunskap om majoriteten av fallen. Vi vet helt enkelt inte tillräckligt om vad som gick fel och därmed inte heller vad som hade kunnat göras annorlunda.
Den föreslagna lagen ger en möjlighet att identifiera brister, dra lärdom och stärka samhällets samlade förmåga när det gäller ett suicidförebyggande arbete. Det finns en lång rad exempel på vad som kan analyseras med stöd av den här lagen. Det kan handla om enskilda beslut, resursfördelning, tillgänglighet till vård och stöd, återkommande mönster av otillräcklig samverkan, situationer där personers behov inte tagits på allvar och huruvida tillgänglig kunskap har använts eller inte.
Resultaten av utredningarna behöver också leda till en konkret förändring i stödet kring barn och unga i samhället. Därför är denna proposition väldigt viktig. Men den måste följas av att kunskap omsätts i handling. Vi måste göra mycket mer för att se till att ingen människa hamnar i en situation där självmord framstår som den enda utvägen.
(Applåder)