Fru talman! Jag ska erkänna att jag ibland blir lite frustrerad över vad vi väljer att lägga mycket tid på och vad vi väljer att lägga ganska lite tid på när det gäller olika delmängder i den rättspolitiska debatten. Jag minns till exempel två så kallade särskilda debatter som vi hade om två olika ämnen ganska nära varandra i tiden. Jag tror att det var runt jul för två år sedan. Den ena handlade om lagen om särskild utlänningskontroll. Den andra handlade om våld i nära relationer. Det hade varit ett mörkt år då många kvinnor mördats inom ramen för det som vi kallar våld i nära relationer eller våld i parrelationer.
Vid debatten om LSU var det fullt pådrag här utanför i kammarfoajén. Alla medier var här. Alla vi rättspolitiska talespersoner fick fina citat i medierna. Vi kunde vara nöjda med våra insatser den dagen. Någon månad senare, när vi debatterade våld i nära relationer, en typ av brottslighet som skördar nästan lika många dödsoffer som gängvåldet, var det inte en kotte här. Inga medier alls var intresserade av den debatt som vi hade då. Sedan har intresset kommit att öka för det här ämnet, vilket gläder mig oerhört. Men detta är ett exempel på hur vi ibland fokuserar debatten fel och lägger väldigt mycket tid på vissa saker när vi egentligen skulle ha behövt lägga den på annat.
Vi pratar om gängvåldet. Det finns god forskning som visar att väldigt mycket av det våld som begås av unga vuxna springer ur att man själv varit utsatt för våld i sin barndom. Att bekämpa våld mot barn är inte bara rätt och rättvist mot de barn som skulle ha utsatts. Det är också en mycket god investering för att slippa en utveckling med vidare våldsbrottslighet i högre åldrar.
När det gäller våldsbejakande extremism finns det god forskning från Segerstedtinstitutet i Göteborg som tyder på att det nästan inte finns någon sådan här nazist som inte har växt upp under våldsamma förhållanden. Det är oerhört angeläget av många skäl att angripa problemet med brott som begås mot barn.
Det som vi diskuterar i dag, Riksrevisionens rapport om polisens och åklagarnas arbete mot internetrelaterade sexuella övergrepp mot barn, är inget undantag. Många är nog överens om att barn är det viktigaste vi har och det som ska prioriteras allra högst. Ändå gör vi inte det. Det är märkligt. Jag tycker att det är utomordentligt märkligt hur vi kan fokusera så snett. Vi borde lägga all vår kraft på just detta.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om polisens och åklagarnas arbete mot internetrelaterade sexuella övergrepp mot barn
Riksrevisionen lyfter fram ganska allvarliga brister hos framför allt polisen men också åklagarna. Man tar upp en problematik som jag har sett på olika håll när det gäller olika typer av brottsbekämpning från polisens sida. När jag träffar poliser runt om i landet slås jag ofta av hur kompetenta de är. Jag tror att svensk polis håller högsta klass när det gäller kompetens för den enskilda medarbetaren. Men ofta är det någonting som inte riktigt stämmer i organisationen och ledningskulturen. Man får helt enkelt inte ut kraften i backen.
Jag tror att vi kan ta med oss en del från den här rapporten även till andra områden. Det som är särskilt allvarligt är det man lyfter fram om att den här typen av brottslighet används lite grann som en moderator för att reglera balanserna. Vad kan vara viktigare än sexuella övergrepp mot barn? Det får inte vara så här.
Något annat, som lyftes upp tidigare, är ojämlikheten över landet. Det ska inte spela någon roll var i landet du bor eller vem du är. Alla ska ha samma straffrättsliga skydd. Detta måste åtgärdas.
Vi väljer att gå fram med ett antal följdmotioner som leder till tillkännagivanden. Vi gör detta för att vi måste sätta ett politiskt tryck i denna fråga. Det finns många andra områden där det är tveksamt att gå fram med nya tillkännagivanden där det finns tillkännagivanden förut, men här finns det inte det. Det finns andra frågor där vi vet att en långtgående beredningsprocess är på rull och där regeringen har visat en sann vilja att göra som riksdagen säger. Men här har vi nybruten mark som vi måste fortsätta att kultivera, och därför måste vi sätta tryck på regeringen i dessa frågor.
Det nämndes att ett beredningsarbete är på gång. Låt oss se det i konkret handling. Låt regeringen få veta att det är riksdagens uttryckliga och kraftfulla vilja att adressera de brister som Riksrevisionen lyfter fram i denna rapport.