Fru talman! Jag tror att det allra, allra värsta för ett barn är att leva i den utsatthet som skuggsamhället innebär. I det här fallet handlar det om ett barn som har fått sin sak prövad och fått nej. Man har då en skyldighet att lämna landet. Det är klart att barnet faller offer för föräldrarnas beslut att i stället gå under jorden och leva i det skuggsamhälle som är så tydligt präglat av kriminalitet och utsatthet.
Därför menar jag att samhället till varje pris måste se till att bekämpa skuggsamhället. Det kan för den enskilda tjänstemannen på kommunen vara tufft; det vill jag verkligen säga. Men jag tror att det är nödvändigt.
Vi har sagt i betänkandet att det är rimligt att när det gäller sådant som man har lagstadgad rätt till även utan tillstånd att vistas i Sverige, till exempel akut sjukvård, ska inte utföraren, det vill säga vårdpersonalen, behöva larma polis och migrationsverk. Det tycker vi är ett rimligt undantag.
Den exakta utformningen får man naturligtvis titta på när man tar fram lagstiftningen, men jag tycker att det är en viktig princip att en myndighet inte i praktiken motarbetar det beslut som en domstol eller en annan myndighet har fattat.
(Applåder)