Fru talman! Jag tror att jag och Denis Begic, S, är väldigt överens i dessa frågor. Men det finns en skillnad som gör att vi i dag inte landar helt likadant. Det var det som Denis Begic var inne på i slutet av sitt anförande.
I detta fall går det en skiljelinje mellan det individuella och det kollektiva eller det generella. Den svenska utvecklingen går i dag mer och mer åt detta håll: När man bygger ett nytt hus ska man så mycket som möjligt redan från början ta hänsyn till att alla ska kunna bo i det. Bygger man om en väg ska man ta så stor hänsyn som möjligt till att alla ska kunna använda den. Bygger man nya fordon ska alla kunna använda dem. Själva grundidén är alltså att vi, när vi gör det nya, ser till att tänka tillgänglighet på en gång. För det blir mycket dyrare och mycket mer administration om vi ska göra det i efterhand.
När det gäller den digitala världen - det är ju webbtillgänglighet som vi talar om här - är det ännu enklare. Om vi i fråga om den digitala världen redan från början säger att det ska vara full tillgänglighet vet producenterna av appar, digitala medel etcetera vad som gäller. De kommer då att ha med olika moduler, röststyrning eller andra bitar som gör att det fungerar. Men just i den digitala världen görs ett undantag för förskola och skola. Det innebär faktiskt - jag är före detta skolpolitiker - att man bygger in mer administration och prövning. Det finns, precis som dokumentet säger, laglig rätt på individuell nivå. Men om vi i stället går på de två reservationer som finns, som har vissa likheter med varandra, skulle vi generellt uppmana dem som tar fram nya dokument och nya arbetsredskap i skolan att göra detta. Då slipper vi den individuella prövningen.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Genomförande av webbtillgänglighets-direktivet
Jag yrkar således fortfarande bifall till vårt förslag.