Fru talman! Jag tackar Larry Söder för ett sedvanligt sakligt och lugnt inlägg utan en massa påhopp på vare sig Socialdemokraterna eller regeringen.
Jag var som sagt på ett seminarium med Finanspolitiska rådet i förmiddags. Rådets ordförande Harry Flam nämnde då att 20 procent av de unga i åldern 25-35 i Stockholmsregionen har betalat för ett hyreskontrakt. Jag vet inte vilken hans referens var, men jag refererar till honom. Ola Johansson var också på seminariet och kan vidimera siffran.
Det finns alltså uppskattningar av att problemet är ganska omfattande. De flesta som köper hyreskontrakt i Stockholmsregionen, i alla fall i innerstan, tillhör inte kategorin "de mest utsatta".
Som jag sa i mitt anförande finns det en målkonflikt här. Jag förstår argumentationen och kan tycka att det är problematiskt för dem som blir utnyttjade av grovt kriminella. Det är beklagligt, och jag sympatiserar givetvis i stor utsträckning med deras utsatthet. Men jag kan inte sympatisera med företagsledare som köper hyresrätter för 2 ½ miljon på Östermalm.
Här uppstår en målkonflikt. Ska det vara otillåtet att sätta innerstans hyresmarknad ur funktion men tillåtet i våra förorter? Jag tror inte det.
Hur ska det följas upp? Vi har ju massor av lagstiftning som är svår att följa upp. Det gäller till exempel fortkörning. Hur många människor kör för fort på våra vägar utan att åka dit? Ska vi ta bort den lagstiftningen bara för att den är svår att följa upp?
Det är ett signalvärde i att det är kriminellt. Det är inte längre okej att sitta på en middag och säga att man är beredd att betala 100 000 för någons lägenhet. Det blir skambelagt, människor gör det inte längre och trösklarna höjs.