Herr talman! I försvarsutskottets betänkande om naturkatastrofer behandlas motioner väckta med anledning av bland annat stormen Gudrun i januari 2005. Jag har som många andra redan tidigare talat här i kammaren om Gudruns härjningar i Sydsverige, om konsekvenser för de drabbade och om det som man borde ha gjort innan och efter.
I den nu aktuella folkpartimotionen med anledning av stormen har Folkpartiet tagit upp behovet av att regeringen tar ett samordningsansvar för myndigheternas åtgärder för att göra samhället mindre sårbart för extrem väderlek.
I försvarsutskottets betänkande går det att läsa att utskottet anser att den enskilde har ett primärt ansvar att skydda sitt liv och sin egendom. Vidare står det att det i första hand är den enskilde som själv ska vidta och bekosta åtgärder i syfte att förhindra olyckor och begränsa sådana skador som kan uppstå till följd av olyckor. Det tycker självfallet Folkpartiet också när det handlar om att till exempel bonden ska se till att ha reservaggregat om och när strömmen går, som den ofta gör när man bor längst ut på linjen, och att man har reserver av olika slag när man blir insnöad. Allt detta och mycket därtill är självklart för landsbygdsbefolkningen. Man är van att ta hand om sig själv och de sina.
Jag har ofta tänkt: Vilken tur det var att stormen drog fram där den gjorde och inte i Stockholm eller i Göteborg. Hur många hade klarat de påfrestningar och plågor som stormen bar med sig, till exempel bristen på el och vatten i veckor och i vissa fall månader? Det gjorde ju landsbygdsbefolkningen, men även folk på landet ska till jobbet, har behov av att tvätta sig och laga mat och även ha kontakt telefonledes med omgivningen. När dessa samhällsfunktioner drabbas kan den enskilde inte ha beredskap för mer än en kort period. Man måste även som glesbygdsbo kunna lita på att samhället fungerar vid svåra påfrestningar.
När jag sist talade om Gudrun i denna sal hade det gått tre månader sedan stormen, och el- och telefonledningar låg på marken. Då tyckte jag att det var skam. I dag har det gått nästan ett och ett halvt år, och telefonledningarna ligger fortfarande på backen i norra Ronneby.
Herr talman! Denna bild som jag håller upp är tagen i byn Humlamåla i går. Byborna har fått löfte om att man ska sätta i gång och laga telefonledningarna andra veckan i juni. Ni hörde rätt. Man kommer att sätta i gång och ta upp ledningarna ett och ett halvt år efter stormen. Jag undrar hur många ledamöter här - nu är det inte särskilt många - som visste hur illa ställt det är för vissa av de drabbade. Det finns faktiskt gränser även för vad folket på landet tål.
Nu kommer säkert Michael Hagberg snart att säga att allt det jag talar om är överspelat och att regeringen har beslutat om ett direktiv till en utredning, men det lugnar inte mig och Folkpartiet. Det har utretts förr i Hot- och riskutredningen 1993-1995, Ledningsberedskapsutredningen 1998-1999, Analysgruppen 1997-1999, Sårbarhets- och säkerhetsutredningen 1999-2001, 11 september-utredningen, Stödutredningen 2004 och Försvarsberedningen, och KBM har kommit med rapporter och redogörelser.
Nej, vi i Folkpartiet är inte nöjda bara för att det ska tillsättas en utredning.
Herr talman! Än så länge är det lika illa med samordningen som med telefonledningarna i Blekinge: Inget konkret händer.
Jag yrkar bifall till folkpartireservationen nr 1.