Herr talman! I civilutskottets betänkande 33 om samordnad prövning av buller enligt miljöbalken och plan- och bygglagen behandlar utskottet regeringens proposition med samma namn, en följdmotion samt tre motioner från allmänna motionstiden.
I propositionen föreslår regeringen ändringar i miljöbalken och i plan- och bygglagen i syfte att förenkla regelverket med mål att underlätta för byggande av bostäder i bullriga miljöer. För byggande av bostäder i bullriga miljöer - det är syftet. Det är viktigt att komma ihåg.
Vi i Miljöpartiet tycker att det ändå är ett bra initiativ som regeringen tar. Vi såg verkligen fram emot att denna proposition skulle komma, och vi hoppades att vi skulle kunna stödja den.
Även om regeringens förslag inte var precis det som vi hade velat se, nämligen ett förslag som sätter folkhälsan före exploateringsintresset, tycker vi inte att vi den här gången kan hävda att regeringens förslag är ett förslag helt i fel riktning.
Vi är ju vana vid att regeringen redovisar en ambition att gå framåt, men när förslagen sedan kommer går de ofta åt fel håll i förhållande till den uttalade riktningen. Den här gången kan vi konstatera att regeringen ändå lyckas med den första delen av sina ambitioner. Att samordna prövningen måste man ändå erkänna är ett steg i rätt riktning.
Förslaget från regeringen är alltså den här gången inte helt misslyckat - det går faktiskt åt rätt håll. Då förväntar sig väl regeringens företrädare här i kammaren att Miljöpartiet ska applådera detta, men det är ju inte vår uppgift.
Miljöpartiets uppgift är att vara en blåslampa som hela tiden försöker pressa på regeringen för att få fram en ännu bättre lagstiftning. Som jag sade är det bra med samordning, som regeringen föreslår. Det innebär en förenklad hantering och ger ökad förutsägbarhet för aktörerna. Så långt är alltså allting bra.
Men vi tar oss ändå friheten att kritisera regeringen för att man inte passade på att gå ett litet steg till - ett steg för att minska bullret. Det hade vi hoppats på.
Plan- och bygglagens formulering är: En bebyggelse får inte vara olämplig med hänsyn till människors hälsa. Den byts nu ut mot en formulering från miljöbalken: Det får inte finnas risk för olägenhet för människors hälsa. Om man jämför de formuleringarna och den praxis som finns borde det i praktiken innebära en viss skärpning av tillåtna bullernivåer där bostäder kan byggas. Det borde det kunna innebära.
Tyvärr väljer dock regeringen att samtidigt begränsa möjligheterna att vidta åtgärder mot höga bullernivåer genom att tillsynen enligt miljöbalken inte får samma självständiga ställning som den tidigare har haft. Möjligheten att förbjuda eller att förelägga om att vidta åtgärder minskar i praktiken när beslutet i planbeskrivningen utgår från samma formulering som i miljöbalken. Det finns inget utrymme för en annan tolkning, till exempel i en domstol.
Från Miljöpartiets sida hade vi gärna sett att regeringen, alternativt utskottsmajoriteten, i sina texter hade fångat upp de senaste kunskaperna när det gäller risker med höga bullernivåer för att på så vis skapa förutsättningar för handläggare, myndigheter och domstolar att göra en modernare tolkning av just begreppet olägenhet. Det hade varit ett ganska enkelt sätt för regeringen att flytta fram positionerna på bullerområdet en aning.
Vår förhoppning var därför inte att samordningen skulle leda till att man enligt det nya regelverket tillåter bostadsbyggande där det med dagens regler inte är möjligt. Vår förhoppning var den omvända, att förändringarna i stället skulle leda till skärpta bullerkrav så att bostadsbyggandet skulle möjliggöras på de ställen där det inte går att bygga i dag genom att man skärper kraven på hälsofarliga miljöer. Men så blev det alltså inte.
Nu uppfattas regeringens förslag i stället som att man har valt att anpassa kraven till den ohälsosamma bullernivå som vi lever med i stället för att skärpa hälsoambitionerna. Vi tycker från Miljöpartiets sida att det är en rätt allvarlig plump i protokollet, vilket vi vill markera genom den första av våra två reservationer i betänkandet.
Herr talman! Mot bakgrund av de lagändringar som regeringen föreslår är det dessutom rätt svårt att förstå varför man från regeringens sida väljer att besluta att föreskrifterna ska ange riktvärden för buller i stället för gränsvärden.
Skillnaden är att gränsvärden inte får överskridas, och genom att de har just den egenskapen fungerar de bra vid tvister. Riktvärden är däremot någonting väldigt otydligt, eftersom riktvärden är någonting som man strävar efter att uppnå men inte behöver lyckas nå. Vad är ett riktvärde värt i en domstol?
I praktiken menar vi att regeringens förslag i sin helhet, med de förändringar som föreslås av lagteknisk art i kombination med att regeringen inte vill ha gränsvärden utan föreslår riktvärden, innebär att bullerskyddet tar tydliga steg i fel riktning.
Nu var vi där igen med riktningen av det politiska beslutet. Det som började så bra med en förenkling och ett förtydligande, som vi i Miljöpartiet gillar, landade till slut i en försvagning av folkhälsointresset som måste betraktas som ett steg bakåt. Ett steg framåt och ett steg bakåt - det är bra att det inte är ett steg framåt och två steg bakåt. Så där kan man beskriva regeringens politik enligt detta förslag.
Miljöpartiets roll har ju så här långt varit att vara den där blåslampan som ligger på för att lagstiftningsförslagen ska bli bättre. I det här fallet är vårt förslag, enligt reservation 2, att riksdagen ska besluta att uppdra åt regeringen att återkomma med ett förslag till regelverk som innebär gränsvärden för buller och att de dessutom anpassas till de nya kunskaperna om bullers betydelse även för hjärt-kärlsjukdomar och inte bara för stress.
Vi menar att om regeringen hade haft ambitionen att göra det här lite bredare hade det varit fullt möjligt.
Självklart står vi i Miljöpartiet bakom båda våra reservationer i detta betänkande, men för tids vinnande yrkar jag bifall bara till reservation 2.