Herr talman! Just det som ledamoten säger är ju själva problemet. Det är kärnan i vår kritik kring den feministiska utrikespolitiken. När man slopade den så kallade etiketten rök faktiskt ganska mycket bra och viktig politik, politik som just syftade till att komma åt själva grundproblemet och inte bara symtomen. Det är skillnaden mellan jämställdhetspolitik och feministisk politik.
Jag förstår att det är lite besvärligt med de här frågorna. Någonstans handlar ju feministisk politik också om att lyfta kvinnor, att se till att kvinnor får plats vid de beslutande borden, att se till att kvinnor sitter med och tar de säkerhetspolitiska besluten och inte bara män.
Om man tittar på Regeringskansliet på andra sidan vattnet kan man konstatera hur det ser ut. Statsministern är man, utrikesministern är man, försvarsministern är man och säkerhetsrådgivaren är man. Fram till extremt nyligen var också precis alla statssekreterare på de departementen män. Glädjande nog har där nu klivit in en kvinna, en kvinna i horden av män.
Jag förstår alltså att arbetet med att lyfta kvinnor och att se till att kvinnor får ta plats vid bordet när man ska ta de säkerhetspolitiska besluten är besvärligt för regeringen. Det förstår jag, eftersom man tydligen inte ens kan börja här i Sverige.