Herr talman! Lars Lindén avslutade sitt anförande med att säga: För övrigt anser jag att regeringen bör bytas ut. Det lät hurtfriskt! Jag lovar Lars Lindén, även om detta kanske är min sista debatt i Sveriges riksdag, att jag kommer att göra allt i den här valrörelsen för att regeringen ska få sitta kvar.
Till skillnad från Lars Lindén satt jag här 1991-1994, då det var en annan regering, och jag kan summera resultatet av den regeringen. Jag tror att de som åhör den här debatten och de som var med under den perioden är överens med mig om att det inte var det bästa resultatet. Det har tagit lång tid för oss socialdemokrater, tillsammans med Vänsterpartiet och Miljöpartiet, att försöka rätta till det som åstadkoms under denna period. Nej, Lars Lindén, jag kommer att kämpa för att det ska bli en fortsatt socialdemokratisk regering.
Jag tycker att Nyamko Sabuni höll ett bra och välformulerat anförande. Det är klart att det är avgörande i handelspolitiken att ha multilaterala avtal. Det är faktiskt den svenska regeringens linje också. Men det händer till och från att länder vill att vi ska teckna bilaterala avtal, och det vore fel att gå emot länder som så önskar.
Jag utgår från att Nyamko Sabuni på samma vältaliga sätt som hon har framfört sina åsikter här i kammaren påverkar sina kolleger i andra länder att i handelspolitiken också verka för att det blir mer av multilaterala avtal och mindre av bilaterala avtal.
Tjänstedirektivet, som Nyamko Sabuni var inne på, hade vi en diskussion om förra gången vi diskuterade handelspolitik tillsammans. Jag konstaterade då att det som har hänt i Vaxholmsfallet så här långt faktiskt har fått godkännande av instanser i EU. Jag är med den bakgrund jag har övertygad om att Sverige slutligen kommer att få fullt stöd av EU-domstolen när det gäller hanteringen av detta. Jag hävdar bestämt, Nyamko Sabuni, att det är det nationella regelverket som ska gälla. Jag kan också hälsa med tillfredsställelse att till och med moderater som genom åren har varit motståndare till vårt synsätt på kollektivavtal numera ställer upp på kollektivavtalslösningar. Det tycker jag känns gott för framtiden.
Herr talman! Handelspolitiken utgör en stabil grund för svensk välståndspolitik. Låt mig göra några reflexioner efter 21 år i Sveriges riksdag, eller 20 år för att vara ganska exakt, där jag sett hur handelspolitiken faktiskt har utvecklats.
När jag steg in i de här lokalerna 1985 och fick möjlighet att verka i näringsutskottet och dessutom sätta mig in i handelspolitiska frågor var det en helt annan handelspolitik än den vi har i dag. Sverige var då medlem i Efta, som var en sammanslutning som förhandlade gentemot och med det dåvarande EG, som inte alls såg ut som EU gör i dag. Vi förhandlade i GATT för att åstadkomma regelverk som människor runtom i världen kunde leva efter och känna trygghet av. Vi ville eliminera tullar och handelshinder så långt detta var möjligt. Vi visste nämligen och trodde på att handeln är den bästa garantin för fred. Den bästa garantin för en fredlig utveckling är att människor kan handla med varandra. Så fick jag lära mig handelspolitikens grunder.
Jag hade förmånen att få sitta med i den så kallade Eftakommittén som fanns i riksdagen vid det tillfället, som sedermera övergick i och blev en EES-kommitté när vi handelspolitiskt gick över från Efta, där vi slutade, till att faktiskt bli medlemmar i den europiska unionen. Vid den tidpunkten förhandlade vi, politiskt och med tjänstemän, om att få ett EES-avtal. Det gamla frihandelsavtal som vi hade haft från 1975 upphörde nämligen, och vi skulle ha ett nytt avtal - ett avtal som innebar en helt annan handelspolitisk utveckling än vad vi hade haft tidigare med mer möjligheter till multilaterala avtal och mer möjligheter att få bort ännu mer av hinder och tullar, något vi upplevde inte främjade världshandeln. Den utvecklingen var helt fantastisk.
Det låg också en logik, tyckte jag och många med mig, i att dessutom under resans gång kräva att Sverige skulle bli medlem i den europeiska unionen. Vi som satt inne och såg hur utvecklingen var förstod att vi fick mindre möjligheter att påverka ett EES-avtal genom att stå utanför. Vi kunde inte påverka handelspolitiken som vi önskade med ett utanförskap. Genom att vara med i den europeiska unionen, oavsett vad vi tycker om den, kunde vi faktiskt tala om vår svenska ståndpunkt.
Jag hade förmånen att vara med och se detta 1996 - och vid flera tillfällen tidigare i GATS-förhandlingar och WTO-rundor - när WTO:s första ministerrådsmöte hölls i Singapore, ett oerhört viktigt möte där man slog fast grunderna för hur WTO skulle verka långsiktigt. Den nuvarande talmannen Björn von Sydow var då handelsminister. Jag vill påstå att de som säger att Sverige inte driver handelspolitik knappast vet vad de pratar om. Sverige har varit aktivt och drivande i handelspolitiska frågor så länge vi har sysslat med handelspolitik.
Det fanns de som menade att när vi kom in i EU skulle vi slukas upp av allt detta och inte kunna påverka. Jag hävdar bestämt att vi påverkar precis lika mycket som medlemmar i EU - faktiskt mer, skulle jag tro, än när vi stod utanför.
Jag såg detta 1986 - jag var själv med - när vi drev miljöpolitiskt relaterad handel. Detta skedde i Bryssel i Belgien. Sverige tog där genom den dåvarande handelsministern initiativ till att driva just miljörelaterad handelspolitik. Det var inte populärt bland alla medlemsländer, men till slut fick vi fler och fler att inse sambandet och värdet av miljörelaterad handelspolitik - på samma sätt som vi kopplar handel till mänskliga rättigheter, handel till sociala klausuler och numera också handel till jämställdhet. Det är en logisk följd, en logisk utveckling, och där har Sverige legat i fronten. Sverige har gått i bräschen för att driva dessa frågor och fått länder med sig på samma linje som vi, och det är jag stolt över.
Låt mig se ytterligare tillbaka på de här åren och titta på vilka som har lärt mig handelspolitik. Förutom talmannen, naturligtvis, finns det andra. Lennart Pettersson, socialdemokrat från Lund som tyvärr inte finns med oss längre, var min läromästare och nestor i handelspolitiken. Vi hade en lite skämtsam uppgörelse: Om jag åker utomlands, sade Lennart, kan du vara hemma och ta debatten. Det fick jag göra, och det lärde jag mig politiken på.
Jag har haft debatter mot Nic Grönvall, moderat från Göteborg som tyvärr inte heller längre finns i kamratkretsen, mot Hadar Cars, som var folkpartistisk utrikeshandelsminister i en borgerlig regering, mot Per-Ola Eriksson, som numera är landshövding uppe i Norrbotten men som då var Centerns företrädare i handelspolitiska frågor, och mot Jörn Svensson från Vänsterpartiet. Vi hade enorma diskussioner och debatter, men jag lärde mig oerhört mycket av de här personerna och har mycket stor respekt för deras kunskap. Det har jag burit med mig framöver i livet.
20 år av arbete med de här frågorna har lärt mig mycket. När jag som en av 22 svenskar fick förmånen att vara med och installera Sverige som ny medlem i den europeiska unionen hade jag nytta av de kunskaperna. Jag kunde i det utskott där jag satt, som handlade handelspolitiska och industripolitiska frågor, bära med mig vad Sverige hade drivit och fick också respekt för det.
Jag vill påstå, herr talman, att de här 20 åren har varit helt fantastiska. Det har varit en oerhörd resa. Jag har lärt känna väldigt många fina kolleger och kamrater i Sveriges riksdag, både tidigare utskottskamrater och nuvarande. Jag ser också på vilket fint sätt man för vidare den här goda traditionen - att debattera, att diskutera, att inte vara rädd att ta och ge, att ha olika uppfattningar i sakfrågor men ändå vara goda vänner när det kommer till slutet.
Jag vill sluta med att framföra ett tack till er som kolleger och kamrater och ett tack till personalen i näringsutskottet, en personal som har ställt upp på ett helt enastående sätt. Närhelst man önskat har de hjälpt till med i stort sett vad man än har bett dem att göra. Jag vill också framföra ett tack till talmanspresidiet, till kammaren och till tjänstemännen.
Jag brukar säga så här när jag har besökare i riksdagen: Alla människor i det här landet skulle egentligen få möjlighet att sitta i riksdagen en mandatperiod och känna på arbetet att vara här. Det är oerhört lärorikt och väldigt berikande. Man träffar fantastiska människor. Det finns också en personal som vet vad service vill säga, som ställer upp för oss ledamöter i vått och torrt, och det ska ni ha ett stort och varmt tack för!
I övrigt ber jag att få yrka bifall till utskottets förslag i betänkandet och avslag på reservationerna.
(Applåder)