Fru talman! Jag tackar ledamoten för frågan.
Nu glider den här diskussionen över till en fråga om regler och regelkrångel, men jag ska naturligtvis svara på frågan.
Jag tycker inte att man ska vara nöjd när uträkningar och bedömningar gör gällande att regelbördan ökar. Det gäller dock att man håller tungan rätt i mun, för vi vet att ungefär 90 procent av kostnaderna för nya regler kommer från EU-lagstiftning. I vissa avseenden hade det kommit en regelbörda oavsett regering, givet att vi fortfarande är med i EU; det är möjligt att vi har olika åsikter där.
Samtidigt innebär ju EU-medlemskapet att vi får tillgång till världens största marknad, vilket är extremt viktigt för svenska företag. Jag tror att ungefär 60 procent av den svenska arbetsmarknaden på ett eller annat sätt är kopplad till Sveriges export.
Kort sagt: Naturligtvis kan man inte vara nöjd när regelbördan ökar. Man ska dock komma ihåg att mycket av reglerna kommer från EU.
Jag tycker att vi ska ge en eloge till Maud Olofsson. Hon gjorde en del saker som näringsminister som jag absolut inte uppskattade, men arbetet gällande regelkrångel gjorde hon väldigt bra.
Samtidigt vet vi från den tiden att regelbördan ökade även då, mätt i pengar och i uppfattning hos företagarna, så vi ska komma ihåg att frågan inte är enkel att lösa.
Jag går tillbaka till tillkännagivandet. Ledamotens före detta kollega i näringsutskottet skrev en debattartikel som jag läste häromdagen och som handlade om just tillkännagivanden. Där var han väldigt tydlig med att tillkännagivanden ska behandlas inom två år - annars uppfattar han att regeringen inte tar riksdagen på allvar.
Nu fattar vi beslut om ett tillkännagivande som är omöjligt att hantera inom två år. Visar inte detta på att det är fel på tillkännagivandet?