Herr talman! Jag bör först göra ett klarläggande.
Det har blivit ganska väl klarlagt på senare tid, efter
den noggranna utvärdering som gjordes av vad som
hade hänt i rättsväsendets arbete i Lindomemålet, att
det var ett var ett mindre bra polisarbete som låg till
grund för åklagarens beslut och den vidare hantering-
en. Det brast i den brottsbalksundersökning som gjor-
de det möjligt att fastställa händelseförloppet och
därigenom också vem som hade utfört gärningen.
Detta gör att hela den debatt som föregick den här
utvärderingen kom i en helt annan dager. Den debat-
ten, som bl.a. dessvärre initierades här i kammaren,
utgick från att det var något fel på lagstiftningen. Det
tillsattes i och för sig också en utredning, som skulle
se över huruvida det var något fel på lagstiftningen.
Den utredningen, under ledning av en professor i
straffrätt, kom fram till att vår lagstiftning ger möjlig-
het att fälla två personer lika ansvariga för en gärning.
Det viktiga är - och det måste gälla i alla samman-
hang - att man över huvud kan fastställa vad som har
hänt.
Detta hindrar inte att vi ändå går vidare med ett
lagstiftningsärende, och det har att göra med om vi
kan flytta gränserna för medhjälp till att omfatta un-
derlåtelse att ingripa för att förhindra någonting. Skall
vi alltså utvidga det straffbara området för passivitet?
Det har egentligen ingenting med Lindomefallet att
göra och inte heller med så många av de andra rätts-
fall som har debatterats.
Det viktiga i de här sammanhangen är att man sä-
kerställer att det görs ett bra polisarbete. Jag vet att
polisen utvecklar sina tekniska metoder för att säker-
ställa ett bra underlag och därefter att domstolarna gör
sitt jobb på rätt sätt.
Kom inte med den kravtypen - som jag tycker har
varit för vanlig - att man t.ex. skall sänka beviskrav
för att på det viset få flera fällda! Vi måste upprätthål-
la rättssäkerheten och höja kompetensen i rättsväsen-
det. Det har skett under senare tid, och vi fortsätter att
arbeta med det.