Herr talman! Jag delar till fullo den bild du ger uttryck för, Barbro Westerholm, det vill säga att vi när det gäller den äldre arbetskraften i Sverige i dag har en alltför förhärskande syn att man behöver lämna vid 65. Det är också många som faktiskt känner sig tvingade att lämna sin arbetsplats då, i stället för att vara kvar i arbetslivet.
Ekonomisk trygghet vid ålderdom
Det blir extra slående, skulle jag vilja säga, när vi dessutom befinner oss i en demografisk situation i Sverige där vi inte minst - vilket Lars-Arne Staxäng talade om - vet att vi inom flera sektorer på arbetsmarknaden och under många år framöver kommer att ha ett arbetskraftsbehov som överstiger tillgången på arbetskraft. Det innebär att vi som land verkligen inte heller har råd att inte låta äldre, erfarna människor som vill vara kvar och bidra till arbetslivet få en möjlighet att göra det.
Jag tycker att vi har sett några spännande och tydliga exempel i samband med migrationskrisen förra hösten. Då såg vi såväl lärare som socialsekreterare och andra som faktiskt fick möjlighet att komma tillbaka in och återigen bidra. De lämnade sin pensionstillvaro för att stötta upp och hjälpa i ett krisläge.
Jag tror också att den utveckling vi har i Sverige kommer att ge vid handen att vi inte kommer att ha råd att ha den här attityden gentemot äldre arbetskraft. Där har vi en gemensam uppgift från politikens sida, skulle jag vilja säga, att lyfta fram problematiken.
Överläggningen var härmed avslutad.
(Beslut skulle fattas den 15 december.)