Fru talman! Jag vill börja med att yrka bifall till den gemensamma reservationen från KD, M och SD.
Utan tvekan står Sverige inför ett allvarligt problem där allt färre i arbetskraften ska försörja allt fler som står utanför arbetskraften. I denna situation är det viktigt att 55-plus inte försvinner från arbetskraften, vilket tyvärr kan sägas ske i ganska stor omfattning i dag.
Det finns flera undersökningar som visar att dagens 70-åringar på många sätt är jämförbara med gårdagens 50-åringar. Detta är fantastiskt och beror bland annat på att den generation som nu är 55-plus fått växa upp i en miljö som är bättre än tidigare generationers. De har haft bättre arbetsmiljö, bättre arbetsvillkor och tillgång till bra mat och längre ledigheter, vilket har gjort att 55-plus är en mycket frisk och kapabel generation.
Fru talman! Utöver en allmänt bättre folkhälsa har 55-plussarna skaffat sig både livs- och arbetslivserfarenhet som bör, till och med måste, tas till vara, både för den enskildes och för samhällets skull. Att bli arbetslös vid 55-plus och sedan aldrig komma tillbaka till arbetslivet är ett otroligt slöseri med resurser, för den enskilde och för samhället.
Riksrevisionen påtalar ett antal brister i Arbetsförmedlingens arbetssätt som innebär för lite eller fel stöd till 55-plus. Därför vill vi att Arbetsförmedlingen får i uppdrag att anpassa sitt stöd och sina insatser för 55-plus med till exempel praktisk kompetensutveckling. Jag kan konstatera att Riksrevisionen är ganska kritisk till regeringens avsaknad av styrning av Arbetsförmedlingen för att ge äldre rätt hjälp.
Utskottets majoritet och regeringen anser inte att 55-plus behöver definierad hjälp av Arbetsförmedlingen, men för att vara ärlig är det inte riktigt så man uttrycker det. I stället hänvisar man till statistiskt bedömningsstöd, vilket i sig är bra, budgetsatsningar rent allmänt, utredningar, som kan komma och gå i ganska stor omfattning, och så på slutet en allmänt trevlig inställning till äldre. Det låter måhända bra, fru talman, men det räcker inte. Därmed inte sagt att regeringen eller majoriteten i utskottet inte vill väl, men man orkar inte ta de beslut som behövs. Det kan kännas som en besvikelse.
Fru talman! Det är tragiskt att ålderismen finns och tyvärr är utbredd, men ännu mer besvärande och nästan fascinerande är att ålderismen börjar så oerhört långt ned i åldrarna. Dagens 70-åringar kan ju sägas motsvara gårdagens 50-åringar, och analogt med det är dagens 55-plussare gårdagens 35-åringar. Och där är man nästan borta om man blir långtidsarbetslös.
Den som är 55 och har hälsan har 15-20 yrkesverksamma år framför sig, år med mycket yrkeserfarenhet och mycket livsvisdom. De flesta 55-plussare har inte längre småbarn hemma, vilket innebär att deras frånvaro från arbetet kan tänkas vara ganska låg. Det som 55-plussare möjligen saknar i snabbhet och styrka kompenseras oftast väl av erfarenhet och kunskap.
STYLEREF Kantrubrik \* MERGEFORMAT Riksrevisionens rapport om arbets-sökande över 55 år
Ibland kan man höra lite raljant att äldre inte kan lära sig nya saker. Det är naturligtvis inte alls med sanningen överensstämmande. Möjligen kan det ta längre tid, men någon omöjlighet är det inte. Här måste ske en ordentlig tillnyktring hos Sveriges arbetsgivare, både privata och offentliga, så att ålderismen inte får fortsätta att förhindra vår fortsatta utveckling av välfärden.
Sverige har inte råd att avstå en stor grupp 55-plus som ställs eller riskerar att ställas vid sidan av. Sverige kommer att behöva fler i arbetskraften framöver, inte färre, och 55-plussarna är vad man brukar kalla lågt hängande frukter. De finns på plats, och de har erfarenhet och kunskap.
55-plus är en viktig grupp både nu och framöver, och det borde vara självklart att regeringen gör kraftinsatser för att 55-plus inte ska försvinna från arbetslivet i förtid. Men denna ovilja att vidta åtgärder för att hjälpa 55-plussare som står utanför arbetslivet är tyvärr ingen överraskning. Det känns som att regeringen inte har någon större handlingskraft när det gäller långtidsarbetslöshet, vilket manifesteras genom att det är få eller inga förslag som sänds till riksdagen. Fram till jul är det, som vi har kunnat läsa, synnerligen ont om propositioner och förslag till arbetsmarknadsutskottet inom detta område och för övrigt alla andra områden.
Regeringens saktfärdighet leder ofelbart till att Sverige behöver en ny regering som ser alla som en viktig resurs, även 55-plus.