Herr talman! Vi debatterar nu justitieutskottets betänkande nr 14,
Våldsbrott och brottsoffer
, och jag vill börja med att säga att jag givetvis står bakom samtliga våra reservationer, men för att spara tid kommer jag här i kammaren att lyfta fram bara reservation nr 3. Det är också den jag kommer att använda den huvudsakliga delen av min talartid till.
Jag vill också passa på att säga att jag instämmer i väldigt mycket av det som Anna Wallén sade nyss när det gäller kvinnor, kontaktförbud och begreppet påtaglig risk i bostaden.
När det gäller vår reservation nr 5 ska jag bara säga att det i dag finns drygt 400 män som är dömda för sexualbrott i Sverige. För många av dem är återfallsprocenten låg, men det finns ju verksamma behandlingsmetoder och då minskar återfallsprocenten betydligt mer. I dag är det mindre än hälften av dem som är dömda som deltar i behandlingsprogram. Självklart behöver den andelen ökas genom motiverande samtal och fler erbjudanden.
Till reservationen nr 3, där vi gemensamt menar att det behövs en nationell samlad strategi mot hatbrott.
Enligt Brottsoffermyndighetens statistik för 2010 fanns det hatbrottsmotiv i drygt 5 000 brottsanmälningar. Vanligast är det med främlingsfientliga eller rasistiska motiv när ett hatbrott begås och alltid handlar det om bristande respekt för mänskliga rättigheter och människors lika värde.
I de flesta anmälningar är motiven främlingsfientliga eller rasistiska. Olaga hot och ofredande är den vanligaste brottstypen, följt av våldsbrott och ärekränkning. Av samtliga identifierade hatbrott som anmäldes år 2009 hade bara 8 procent personuppklarats om man räknar fram till den 31 mars 2011.
Vid antireligiösa hatbrott var personuppklaringen allra lägst. Vid bara 6 procent av anmälningarna kunde en person knytas till hatbrottet. Det finns dessutom, skriver Brå, ett mörkertal när det gäller hatbrott och statistiken avspeglar därför inte den faktiska hatbrottsligheten. Detta mörkertal beror dels på att polisen inte registrerar hatbrott under en egen kod, dels på att många hatbrott inte anmäls på grund av okunskap eller rädsla för att man kanske inte får ett jobb eller till och med för repressalier.
Brå och Forum för levande historia har även tagit fram den så kallade
Intoleransrapporten
. Den syftar till att belysa ungdomars attityder i frågor rörande islamofobi, antisemitism, homofobi och främlingsfientlighet samt utsatthet för och delaktighet i brottslighet kopplad till de här problemen. 10 600 ungdomar, från åttonde klass till gymnasiets tredje årskurs, omfattas av studien. Den visar att den stora majoriteten av ungdomarna har en positiv inställning till minoriteter.
Men, herr talman, studien visar också att så många som 6 procent av alla de här ungdomarna uppger att de under de senaste tolv månaderna har blivit hotade på grund av sitt ursprung och 2,6 procent har blivit misshandlade av samma anledning. Siffrorna är ännu högre för ungdomar som har en immigrantbakgrund, där så många som 15 procent har blivit hotade och 6,6 procent har blivit misshandlade.
I dag görs en del splittrade insatser här och där, något som regeringen tycks vara helt nöjd med. Men sett utifrån den problembild som jag har gett tycker jag att den skrivning som majoriteten i utskottet har enats om när det gäller den här frågan är ganska spartansk. Förslaget är avfärdat med följande mening: "Utskottet anser att arbetet mot hatbrott är mycket viktigt. Någon särskild handlingsplan för detta område är dock utskottet inte berett att initiera."
Ingen förklaring, inga idéer och inga åtgärder trots att man i dag har bara 8 procents uppklaringsgrad av de här brotten, ingen säker statistik, ett mycket stort mörkertal och så många som 6 procent av samtliga skolungdomar i en mycket omfattande undersökning som känt sig hotade. Jag hade nog förväntat mig mer.
(Applåder)
I detta anförande instämde Lena Olsson (V).